Aftonbladet – 29 september 1852, sida 2

resmän och uppfostrare sökt undanrödja denna enfaldighet och oförmögenhet, jag menar, genom tillräckliga och ändamålsenliga mesyrer, ej genom halfva och ofullständiga? Ty om föreställningar frän predikstolen, vid -husförhören och enskilda tillfällen uträttat nägot tillsminskandet af superiet; hvarom dock erfarenheten ej vittnar, sä har detta dock mer än mycket uppvägts genom-de tillfällen ofvannämnda religiösa förhandlingar beredt ät dryckenskapens öfvande. I synnerhet äro bröllopen att anse såsom de värsta fylleriskolor bland allmogen. Det är der i synnerhet ungdomen lär sig att supa. Der fås ju bränvin för intet. Der skall ju gå lusteligt till. De äro ju glädjefester. På sin hedersdag mäste man ju anse det för sin beder, att traktera och spendera, att göra andra glada med sig. Det synes som skulle dessa ceremonier i och för sig sjelfva för allmänheten ej ega mycket värde och betydelse, efter som de i alla tider varit ätföljda af så mycket kalaserande och drickande, liksom behöfde de någönting jemte sig för att betyda nägot.. Till ochi med de så kalläde socknebuden eller nattvardsutdelningar på sjuksängen kunna ej aflöpa utan undfägnad, ätminstone med en sup ät dem, som dervid infunnit sig. och ej gerna underlåta att infinna sig vid sädana itillfällen, om de än eljest aldrig besöka den sjuke. Bekant är, hvilken vigtig roll-bränvinet spelar vid-val och hur det då af lycksökeriet användes, förnärnligast vid prestval, synnerligen inom ett visst mindre: stift, dä 2 eller 3 täfla om den näden att blifva en församlingens herde och själasörjare (ett vackert prof af själavärd isanning!!) Dä man betraktar endast dessa nu anförda anledningar och orsaker, och derjemte betänker hur illa det blifvit sörjdt för icke blott folkets tillgäng på ädlare förströelser, hvilka det ju ock behöfver, utan för dess förmåga att genom intellektuella sysselsättningar förskaffa sig sådana; och hur sjelfva religionen, som i alla tider blifvit af ondskan missbrukad, äfven genom några sina ceremonier gifver tillfälle till dryckenskap, kan man då undra öfver, om denna last bland en okunnig, oupplyst och i sitt mörker utan tillräcklig undervisning och förståndsbildning, oförsvarligt lemnad folkhop tagit öfverhanden? Dock om bränvin förtärdes till öfverflöd endast på krogarae och samqvämen, finge väl menniskovännen trösta sig; men skäda in i husen. Der lockar ur hvarje, genom ekonomisternas chef doeuvre, husbehofsbränningen, rikligt fyldt ankare, en förförare till en lätt ätkommen pjutning af den förderfliga drycken. Manu behöfver ej gå mänga steg, ej genast gifva ut penningar, för att släcka sin törst, eller traktera en besökande. Sä Snart husbehofsbränningen blef ansedd såsom ett nödvändigt bihang till landthushällningen, var det lätt att förutse, att dryckenskapslasten skulle taga öfverhand. En pastor i ett pastorat af omkring 600 personer räknade ej mindre än 54 karlar, förut kända för nykterhet i sitt dagliga lif, som blifvit dagliga storsupare, sedan husbehofsbränningen kom rätt i gäng. Insändaren känner bönder, som dagligen förtära !,, ja 1 kanna bränvin och som dagar under bränvinstiden äro full komligt nyktra utan gå nästan i ett ständigt rus, men hvilka äter, sedan de supit ut hvad som blifvit tillverkadt och litet eller intet bränvin finnes i huset, lefva temligen återhällsamt. Att arbetare af dem som legt dem, trakteras. med 10 å 12 supar utom s. k. kaffehalfvor, ogh päfordra sådant, har på otaliga ställen blifvit ett mod, ett slags skryt till och med, som fåfängan ej underläter, och hvarigenom egennyttan tror sig kunna pådrifva arbetet. Traktering lockar arbetare till en, mer än stor dagspenning. Men hvad allravärst är, det är, att husbehofsbränningen infört dryckenskapen bland den qvinliga personalen af allmogen. Den skötes vanligen der af qvinnor och när de, för att pröfva bränvinet, ofta behöfva smaka derpä, vänjas de lätt att få smak för detsamma. Fär husbehofsbränningen fortfara, skola inom 50 är säkerligen komma att finnas lika många, (man ursäkte ordet) fyllbyndor som fyllhundar. Att qvinnans superi för husets ekonomiska välständ blir ännu mer ruinerande än mannens, har man på goda skäl pästått. Ty då hon vanligen ej har kassan om hand, plundrar hon huset på dess effekter och säljer dem för vanpris, för att tillfredsställa sitt begär. Och al-( tid finnas egennyttige till hands, som begagna sig af hennes svaghet och oförstånd. Man har otaliga exempel härpä. Man har hört omtalas qvinnor, som ej funnits annat att köpa för. Hvad qvinnans superi skall verka på husets moraliska tillständ det ryser man vid att ens tänka på. Och dock borde detta skildras i all sin förfärlighet, om det kunde uträtta nägot emot bränvinsbegäret och — egennyttan. Att husbehofsbränningen har största skulden till det öfverhand tagande fylleriet, bevisas deraf, att under de är, då den varit vissa månader inskränkt och förbjuden, såsom förhällandet var t. ex. 1832, har man ej sett så mänga dfverlastade, hvarken vid samqvämen eller ännu mindre i det husliga litvet. Man kan ock med otaliga exempel bevisa, att bönderna i allmänhet lika lätt kunna undvara bränvin, då de ej ha det i huset, som de ha svärt att afhälla sig derifrån då de hafva det så nära till hands. Redan den omständigheten, att man skall hemta det på ett kortare eller längre afständ, lägger något hinder i vägen för lystnadens tillfredsställande, ännu mer den, att man derföre skall gifva ut pengar. Om ej detta blef förHällandet med alla bränvinsälskare, sä blefve det dock, så med mänga. Insändaren önskar bäde fabriksoch husbehofsbränning utrotade. Men skulle ban välja mellan två onda ting, så valde ban det förra, säsom det miust onda. Ty om Dbiott vissa bräuvinsfabriker inom hvarje län, i mån af dess storlek, finge drifvas, och denna rörelse upplätes åt den mestbjudande, till den summa för älla fabriker tillsammans, som nu utgör statens ohederliga inkomst af bränningspannorna, så kunde man vara viss på att anbuden skulle blifva enorma och vida öfverstiga oämnde summa. Men sä blefve ock bränvinet fördylradt, dock ej blott genom den höga entreprenadsumman utan genom egennyttan och vinstbegäret, som ej skulle underlåta att högt taxera sin vara och taga väl för sig, dä de ej hade något medtäflare uti husI behofsbränningon, hvilken nu tvingar de större bränvinsbrännarne, att nöjas med en alltför mättlig vinst och mängen, att vid penningebehot sälja för ingen vinst eller till och med med förlust. Tillgängen loch ätkomsten till bränvin skulle således försväras och fylleriet minskas, väl litet måhända, men litet är dock bättre än intet. Insändaren tillstår gerna, att detta är blott ett nödförslag som han aldrig skolat yttra, om det vore nägot hopp om att all bränvinsbränning Toch försäljning blefve för alltid bannlyst. Man anser superiet såsom en förödelsens styggelse, men man tvekar att tillstoppa dess källa. Man fruktar att sådant skall leda till lagbrott, lönnkrögeri, lönnbränIneri, smuggleri, sädesprisens fallande, äkerbrukets förfall; ja till faltigdom och uppror, menar mängen! T Om nu ock de förstnämnda följderna skulle inträfta, så bör dock öfvervägas, om dessa äro sä stora som allt det onda, den dårskap och det fördert, som den genom den fria bränvinsbränningen sig alltmer utbredande dryckenskapen ästadkommer inom det allmänna och synnerligen husliga lifvet, Låt vara. att lönnbränneri, lönnkrögeri och smuggleri ej genom den ; största vaksamhet kunna förekommas tillfullo, sä kan väl ej eller nekas, att den tillgång på bränvin, som derigenom bereddes, väl ändock blefve otillräcklig för att ästadkomma något allmännare superi. Och bör man utomdess tveka att stifta en lag för det man be fårar dess öfverträdelse, i synnerhet en lag, som äsyftar förekomma menniskors, ja slägtets, nationens moraliska, fysiska och ekonomiska förderf? Man skulle dä tveka, att stifta lagar mot gifters försäljning, mot rån och mord m. m., ty äfven de öfverträdas ju ofta: Något absurdt torde det väl en gäng förekomma efterverlden, i fall, som vi hoppas, den blir klokare och mera ädelsinnad än vi, att man utfärdat förbud mot r MR MD rr ALB Md Oo 4 AR tagit köttet ur grytan och sält för bränvin, när det