Aftonbladet – 29 september 1852, sida 2

sen och derifrån sträckas i rak linea till Eskilstuna samla stads nordöstra ända, der den skulle inlöpa i in. Härigenom bletve sjövägen ifrån Stockholm till äskilstuna omkring en mil kortare än den nu begagrade vägen. Detta förslag har dock den stora sväigheten emot sig att kanalen blefve. en mil läng:och inläggningen deraf således sannolikt för kostsam, att ned de medel, som möjligen kunde blifva disponibla ör. ändamälet, kunna verkställas. --Detandra altervativet för sträckningen af den tillämnade kanalen ir, att den skulle börja vid den s. k. bondkroken i Phorshällaån, sträckas i riktning omkring östra sidan MW Thorshälla stad och utlöpa i än ofvantör egendonen Holmen. Kanalen blefve då endast något öfver ;n åttondels mil lång och behöfde blott en enda sluss; wvarjemte vid dess anläggning inga svårare naturhinler synas komma att möta. Detta sistnämnde förlag är således otvifvelaktigt det bästa och förtjenar utt med lifligaste interesse omfattas. Blefve sedermera en sluss anlagd vid Carl Gustafs tad, hvilket utan serdeles stora svärigheter läter sig söra, så finnes direkt sjökommunikation ända fram ill Eskilstuna gamla stads torg och sämedelst hade nan vunnit en högst betydlig lättnad i varutransporen till och ifrån Eskilstuna öfver sjön Mälaren. Redan i början af detta ärhundrade insäg man beofvet och nyttan af att förskaffa direkt sjökommunikation ät Eskilstuna och förslag om en kanalanäggnming för detta ändamäl väcktes äfven, men omntetgjordes genom brist på enighet; i närvarande tid leremot då beredande af lättade kommmunikationer ill erhällande af en lätt afsättning på landtbrukets och industriens alster just utgör hutvudämnet så väl för statsmakternas uppmärksamhet som det allmännas sträfvande, bör man kunna hoppas en lyckligare utgäng på företag med sädant ändamäl. — Då vi här nedan intaga en insänd uppsats angående de skadliga verkningarne af bränvinshandteringen och om denna handterings afskaffande, torde det för dem af våra läsare, som tagit någon kännedom om våra egna vid flera tillfällen yttrade åsigter i ämnet, knappt behöfva erinras, att vi för vår del icke hysa den meningen, att berörde handtering kan helt och hållet förbjudas. Man kan icke genom ett lagbud med ens omskapa en hel nations dagliga vanor och under åratal inöfvade husbållssätt, Härtill fordras en småningom verkande förbättring, hvilken i förevarande fall aldra säkrast torde vinnas genom frihet för sjelfva bränvinstillverkningen i förening med en. derå lagd hög beskattning, som kunde sedermera än vidare förhöjas. På det sättet reglerar saken sig sjelf, understödd af en stigande upplysning bland folket, Äfven kunde det icke vara ur vägen att kommunerna fingo öfver allt rättighet att pålägga och för sina utgifter använda höga utminuteringsafgifter å spirituosa. Städerna börja alltmera begagna sig af en sådan rättighet, och den-borde äfven komma kommunerna på landet till godo. Dermed skulle de t. ex. kunna bestrida en del af sina utgifter för folkskolorna. Den insända uppsatsen är af denna lydelse: Åtskilligt rörande bränvinet och bränvinsbränningen. 1) Ett under. Att fyllerilasten, tack vare husbehofsbränningen, till en ryslig grad tilitagit äfven inom den -qvinliga personalen, isynnerhet bland allmogen, är en beklaglig erfarenhet. Man undrar mycket, huruvida, i fall det i framtiden befinnes och kan bevisas, att på somliga orter mer än hälften af qvinnorna så förfallit vill fylleri, att de äro odugliga för all verksamhet, oförmögna att uppfylla sina pligter, utan förstöra sitt hus, likasom sin egen välfärd; huruvida då Rikets Ständer skola, ej besluta att upphäfva bränvinsbränningen eller åtminstone husbehofsbränningen — nej bevars! — utan börja att tänka på att motionera och öfverlägga om dess upphäfvande, så att denna förödelsens styggelse, om ett eller två sekler, efter 30 a 60 riksdagar och efter många diskussioner, tal, utskottsutlätande, remisser och återremisser m. m. må efter handen börja utrotas? Men ack! bränvinet har väl då redan hemtat anor och mänge konservative skola väl då invända: att det så införlifvat sig med nationens bekof och vanor, fattat rot i dess innersta och blifvit den så kärt, att nationen så lefvat sig in i dess bruk, att bränvinsbränningen är så nödig för ladugården och realiserandet af jordens produkter a. m. m. m., att hvarken älsklingsdrycken eller dess tillverkande kan nationen betagas. Bedröfligt intressant blir det för efterverlden att se, bur längt förderfvet får gå, innan allmänheten och dess vise lagstiftare blifva ense om att sätta gränser för detsamma. 2) Bränvinets uppkomst och utbredande, m. ms. Detta är en helt naturlig procedur, och läter sig helt lätt förklara, utan att man beböfver lägga det samma den lede fienden till last, hvilken sä ofta fät uppbära skulden för allt-det onda som har sin. upp: rionelse antingen ifrän naturens skick eller från men niskors därskaper och laster. Möjligheten af alko holns existens, säsom särskildt ämne och dess beständs delar, finnes i naturens Af en händelse, eller kanske rättare uttryckt, af en naturnödvändighet upptäcke: den. Den blir känd och befunnen nyttig först säsom ett medikament, nära universelt. De sä kallade vist reta till dess nyttjande genom de herrliga beskrifnin gar de gifva om densamma. Äfven de friske börjs nu smaka på den och den bedröfvade glömmer, ät minstone för en stund, sina bekymmer: den fege kän ner sig modig, den svage stark och den tupgsinnte munter. Ekonomen begagnar den, för att päskynd: sina arbeten och lifva sina legobjons arbetslust: Po litiken för att uppmuntra sina legoknektar att slå ibjä deras medmenniskor: Den illsluga egennyttan bru kar den till befrämjande af sina vanliga svek och be drägerier. Bröllop, barndop, begrafningar och andr: sammankomster erbjuda de yppersta tillfällen till der lifvande dryckens förtärande och fortskynda dess ut bredande. Slutligen omhuldas den äfven af — på triotismen: det blir patriotiskt att bränna bränvin, och öu är bränvinets välde stadgadt, ordentligen legaliseradt. Men än en annan omständighet förtjenar här vid anmärkas. Dess förfärliga följder röjas ej genas säsom giftets (ehuru i parenthes sagdt det är mer är sannolikt, att tusende sinom tusende lif strukit ät innan giftets dödande egenskap blef allmänt bekant nej! långsamt undergräfver, förstör och dödar denn: dryck. Insändaren har känt många personer, son kunnat uti omåttlighet törtära bränvin, utan att dera bvarken berusas eller känna sig illamående, ända til en viss ålder, då de på en gång blifvit ohjelpliger förslappade och förstörda, och som, då de försökt til och med småningom aflägga dess bruk, just genom sin återhållsamhet känt sig ännu mer försämrade och derföre ansett det ej löna mödan att vara äterhåll samme, utan återgått till det förra omättliga bruket, till döden slutat sorgespelet ; andra åter, somsupit omätt ligt, men in uti höga äldern bibehållit hälsa och kraft Sädana exempel äberopas gerna af bränvinsälskaren Hvad är det nu värdt för mig, säger den ene, at aflägga det. Den och den aflade det, och blef myc ket sämre. Den och den, säger en annan, ha supit i all sin tid, och är ännu i sin ålderdon rask och kry ete. I den olyckliga mångfalden oci olikheten af bränvinssupandets, liksom alla andr: lasters verkningar och följder, ligger nägot, för der lenfaldiga, till vidsträcktare reflexioner oförmögna fontlanda Oh hurra och när hafra väl folkets sty.