Aftonbladet – 18 september 1852, sida 3

Jag beklagar er; herr litmedikus, jag beklagar att kärleken så blindt riktat sina pilar emot er.n Ni beklagar mig?., Och Heinze fixerade baronen skarpt. Af hela mitt hjerta, min vän! ty för en Esculapii lärjunge skapades ännu aldrig en! fröken Schaumbachs hand.s Är det ert allvar, min baron ?., frågade: Heinze och trädde baronen ett steg närmare. Kan ni tvifla? På min ära l Och dessa! sade Heinze och framtog åter förbindelserna och: höll baronen dem under! ögonen. Än sedan? Det är väl ieke hon som stör! förskrifven derå. Om kärleken å ena sidan föder ädelmodet, kan å en annan förtviflan bringa till en mot: satt ytterlighet och, vid Gud! jag svarar icke för hvartid den kan förmå mig, omjag skulle! finna mig sårad af ert förakt, -försmådd-af er stolthet. Ni vet hvad jag gjort för er, för ett namn med hvilket jag vågat tänka mig att fö! förena mitt; ni kan räkna på att jag för er vill göra allt; men ni bör heller icke glömma hvad jag mäktar göra under avdra omständigheter. Af temligen säkra anledningar tror jag mig hafva sköl förmoda att ni icke allenast förstört er egen, utan ock till så stor del ni kunnat åtkomrma, er systere och att ni hu florerar endast på utsigte den ni genom et giftermål kän vinna. Men tror ni väl att ni, minsrad och ehikanerad, nägonsin skall binga ert mål? Tror ni att en refve Lewebbaupt — omockeå i färigelse eller på achayoiten — skall lemna sin dotters band till en hofmästares ruinerade skuldenär? Heinze talade med uttrycket af hela den etyglade skadefröjd, gom en gårad sjelfkärleks hämdelust ingat honom. a