Aftonbladet – 21 augusti 1852, sida 3

af sann konstnärlig anda och med estetisk smak och bildning, en konstskola, som skulle kunna kraftigt motverka de fel, hvartill en svensk skådespelare lättast förfaller: svulst, falsk sentimentalitet och öfverdrift, samt hjelpa honom att med de företräden han kan ega i energisk kraft och: intensiv liflighet, förena den konstnärliga moderation, hvarförutan det tragiska spelet ofta blir ett tomt larm och sspektakel och genom hvilket komikern äfven i sin yttersta uppsluppenhet aldrig glömmer att-offra: åt gratierna. En ömsesidig beröring och vexelverkan äfven på detta fält skulle visserligen för begge nationerna ej vara utan all frukt. Till Redaktionen af Aftonbladet! Då hr kongl. sekreteraren C. F. Smerling, med anledning af den rättegång, söm mellan honom och min son varit anhängig vid härvarande Rädbusrätt, sasett sig böra meddela i Tit. tidning a 186 för sistl. fredag rättens utslag i samma rättegång, hvarigenom hr S. blifvit i och för den skada, som bemälde min son lidit genom bett den 20 sistl. Dec. af hr Smerlings sjuka hund, falld till säraböter och lytesbot, samt älagd att antingen i ett för allt utgifva till gossen 500 rdr bko, eller ock ärligen 33 rdr 16 sk., samt i ersättning för läkatrelön och tidspillan m. m. betala 33 rdr 16 sk.; så och då vid detta utslags publicerande hr S. gjort ätskilliga tillägg, som tarfva rättelse och förklaring, såvida verkliga och sanna förhällandet skall komma till allmänhetens kunskap, anhäller jag ödmjukligen att i Tit. tidning få förklara och upplysa: 1:o Att hr Smerling aldrig under rättegången uppgifvit, än mindre styrkt, att hunden varit bunden; då han bortfördes till veterinärinrättningen och ä vägen oslitit sig samt derigenom funnits lös å gatan. Om ett sådant föregifrande inför rätten gjorts, skulle jag ej underlåtit att sanningslösheten deraf bevisa; men då det nu först framkommer i en tidningsartikel, lemnar jag ät allmänheten att afgöra hvad afseende det kan förtjena. ; 2:0 Att hr S; allsiecke lemnat det förhällande, at det varit hans hund som skadat gossen obestridt under rättegängen, utan tvärtom äberopat och afhört sin faders trädgårdsmästare såsom vittne till bestyrkande af att sä ej varit förhållandet. 3:o Att den ersättning gossen hitintills ätnjutit at hr S. inskränker sig till 4 rdr bko, jemte erbjudande att enligt företeende räkning ersätta jungfru Åhrberg för den värd hon lemnat gossen; men att, dä jungfru Åhrberg förklarade sig ej bruka utskrifva räkningar ä dylikt, nägon ersättning härför ej kunnat er hällas. 4:0 Att jag flerfaldiga gånger innan stämning ut togs och sedan go sen blifvit läkt infunnit mig ho: hr 9. för att förmå honom lemna barnet, hvilket jag då medhaft på det hr S. mätte med egna ögon förvissa sig om den skada som för hela dess tid blifvit det tillfogadt, någon billig ersättning; men att hr S. ej kunnat förmäs till större medgitvanden än här ofvan nämnda. Jag vidgär gerna, att hr S:s vällande till den timade skadan endast bestätt i underlåtenhet att vidtaga nödiga försigtighetsmätt; men skadan, som härigenom drabbat mitt barn, hvars framtida bästa mir moderspligt ålägger mig bevaka, förringas ej häraf och kan ej ens med penningar godtgöras; hvadan hr S:s vägran att godvilligt lemna nägon ersättning, fö reföll mig lika oväntad, som det nu förefaller mig minst sagdt besynnerligt, att, sedan hr S. nu fätt sir Önskan uppfylld att finna saken på domstolsväg bestämd., hr S. besvärat sig i Hofrätt öfver Räd stufvurättens utslag och derigenom ännu för en tid undandragit sig fullgörandet af en både moralisk pligt och juridisk skyldighet mot ett fattigdomens olyckliga barn. — Stockholm den 18 Augusti 1852. Christina Svensson.