Aftonbladet – 18 augusti 1852, sida 2

P.T:s inspektor tycktes mig likväl härvidlag hal: valt den bästa delen. Just en sädan der utfärd lekte mig i hågen; men som han alltid har varit mycket förnämare än jag, så tyckte jag att det an stod mig bättre att muntra upp mig pä-ett mindre lysande sätt, och dä jag dessutom för min del, i motsats mot herr inspektoren, hade mera tycke för salt än vatten, så begaf jag mig till Dalarö... Till och med från Aachen fick jag veta att P.T:s utgifvare haft den godheten att sjunga folksången på H. M. Konungens födelsedag . .. Sv. Tidningen, det der besynnerliga amfibiet, om hvilket jag för min del åtminstone kan intyga bestämdt att det af försynen3) fått den vackra missionen att stundom i en känsla ha till de sätaste vänner förenat Å.B. och P.T.... och den känslan heter agg till Svenska Tidningen ... Hur vackert är det icke för Sv. Tidningen att från sin plats midt i centern höra frän de båda motsatta lägren deras kärliga hviskningar!, Antaget, att här endast vore fräga om löje, sä zunde till en början anmärkas att, ur rent mensklig synpunkt, en persons sjuklighet, som nödgar honom att besöka utländskt bad, föga egnar sig åtlöjet, och att sjukdomen kan anses ensam vara börda nog. Men om också något slags undseende i denna riktning icke kunde af Sv. T. begäras och ettsädant förlöjligande, enligt dess begrepp, stär fullkomligt väl tillsammåns med värdigheten i ton hos en anständig deh hyfsad tidniög samt i alla fall den åsyftade ytterligare bördan skulle kunna med temligt lugn utbhärdas — hvad skall man dock tänka om den hastigt äkomna slöje-paroxysmen i allmänhet? Den förlöjligade befann sig frånvarande; han hade på ett fjerdedels är icke alls befattat sig med Svenska Tidningen, och PT:s hemmavarande redaktion hade under lika läng tid ormsorgsfullt undvikit, hvarje stymmelse till konflikt med hvar och en samt ej heller i andra afseenden erbjudit anledningar åt grineriet. Sjelf medgifver Sv. T. sin kännedom deraf, att den förlöjligade var borta, och så vidt bekant är hade denne, bvarken under resan till badet eller under vistelsen vid detsamma, gifvit Speciella anledningar till löje, Men det är temligen: öfverflödigt att deducera förhatligheten, sedan sjelfva corpus delicti blifvit lagdt under läsarens ögon. Denna strof om skorpsmulor, som fallit frän höga herrars bord — af skäl, dem läsaren torde gissa, företrädesvis från det hället oväntad —; dessa jemförelser att Han alltid varit mycket förnämaren, att brefskrifvaren alltså ville muntra upp st ett mindre lysande sätt; detta pästående om PT:s agg till Svenska Tidninger och om PT:s kärliga hviskningar till Aftonbladet — hvem vill tro sig kunna inbilla läsaren att allt sådant är blott ett sgodmodigt skämt? Och när den person, man under hans frånvaro på detta förhatliga sätt anfallit, hemkommen, med nägra få ord omnämner en tredjes (AB:s) protest deremot i allmänna vettets namn, så förklarar Sv. T. med all den föråktlighet, hvarat den är mäktig: jag lemnår i min öfversta storhet och fullkomlighet ingen uppmärksamhet åt den der posttidningens ,inspektor-— eller, för att citera ordagrannt (se Sv. T. för i går, mändagen den 16 AuDen läsande allmänheten har tvifvelsutan insett vära skäl, hvarföre vi, allt ifrån början, icke inlätit 0ss i svaromäl med en tidning, som sjelf icke inmläter sig i den allmänna diskussionen, utan endast i sina tidningsöfversigter söker gräl med. andra tidningar. Vi hafva nägra gånger lätit vår Svante le, smen längre kan icke vär uppmärksamhet sträcka SIg. Ersdun PT., i följd af sin ställning, icke inlåter sig i det ideliga politik-pratandet, utan inskränker sitt deltagande i den politiska diskussionen till meddelandet af faktiska upplysningar, så ofta sådane pröfvas nödiga, skall säledes den värdiga och anständiga Svenska Tidningen ega skäl att gäng på gäng anfalla honom, utan att, när PT. begär förklaring, vilja inlåta sig i nägot svaromäl med honom! Svensk är icke denna logik, ej heller denna moral, ej heller denna humanitet, och vi annotera i vårt diarium äfven detta drag säsom ett bidrag till Svenska Tidningens karakteristik: allmänheten skall icke glömma hvem som så mänga gånger utmanat — hvem, säsom Sv. T. så elegant uttrycker sig, söker gräl — och ej heller förvänas om vi måste taga för gifyet att det icke är oss tillåtet att hälla fred med berörde tidning. 3) Orden läsag i samma Sv. T., som i väras strängt föreHöll oss, säsom en förnärmelse mot Försynen, att vi råkat fälla uttrycket: mer eller mindre lyckade försök till: regn. Jonas-brefvet emanciperar sig på ännu flera:ställen frän sä stränga åsigter, och mån ser nu huru äfven det bladet stundom tilläter sig att svärja som en knekt: Har dv hört på f-m... sMen, min Gud, farbror, hvad jag blef flat . .s det vore väl hin om inte jag också kan få sjunga folksängen . .. Ack min Gud hvac skulle jag göra... Hvad f-n är det för slag ?, — Och allt detta får namn af endast ett oskyldig släkt l Rad af PP TM