Aftonbladet – 18 augusti 1852, sida 2

icke endast om-er ära det är frågan, det angår äfven dessa begge ädla varelsers lycka. Min själ! tänkte markisen, hvars bestörtning vi icke förmå skildra, om jag detta begriper, så må fan ta migl, Herr markis,, sade Raoul, som trädde fram och räckte honom sin hand, revolutionen har lemnat mig föga öfrigt af mina fäders egendom, men det lilla som återstår tillhör :er.n Herr de Vaubert,, sade Helåne, shaf tack., Ädelmodiga barn! utropade baronessan. Markis, ni är rörd. Edra ögon fuktas, en tår. har rullat utför er kind. Hvarför söka dölja den rörelse som gripit er? Ert hjerta är. färdigt att smälta, Gör icke motstånd, låt naturen verka. Och den skall verka, jag känner, jag ser det. Er famn öppnas... Raoul, skynda att omfamna din far, tillade hon och skjöt den unge baronen i markisens armar, som temligen kallt. emottog honom Än vi då, min gamle väns, sade hon sedan, skola icke äfven vi omfamna hvarandra? Låtom oss omfamna hvarandra,, sade markisen. Och under det de: voro i hvarandras armar hviskade markisen: pmin fru, jag vet icke hvad ni har för. plan, men jag känner att ni har någonting nedrigt i sinnet.r Markis,. sade baronessan, ni är en gammal skölm. c. Raoul, Helene och ni, min gamle vänn, återtog hon derefter, under det hon med ömma -blickar betraktade dem; som jag skall tro den känsla af. fröjd som -genomilar mig, så skall det lilla. slottet, Vaubert blifva en bostad för lyckan. och den ömsesidiga kärleken; vi skola der förverkligade mest ljufva drömmar om-frid:-och:sällhet. Vi äro. fattiga, men völ rikedom skall blifva våra själars sympati, OCh anblicken af vår anspråkslösa lycka skall mel än en gång förödmjuka öfverflödets bedrög