Aftonbladet – 17 augusti 1852, sida 3

och låta oss få lefva under hans tak. Af er dotter, som ingenting anade, har ni gjort en medbrottsling. Jag ville resa, ville lemna allt, utropade markisen. Så fortBernard nämnt sitt namn hade jag redän fattat hatt och käpp. Detärbaronessan som qvarhållit mig; det är hon som bedragit oss alla; -hon gomcbragt oss alla i förderfvet.n Vid dessa ord vände Hålene sig stolt till sin far, färdig att begära räkenskap för det samtal de för några timmar sedan haft i detta gamma rum; men orden dogo pårhennesdäppar: hennes bröst häfde sig långseart, hennes panna betäcktes af rodnad, och hon nedfön i en ländstol, utbristande i tårar. Var det endast den särade stoltheten som gaf sig luft hos henne, blandade icke den qväfda kärleken sina suckar med den förplämpade värdighetens ,klagoljud? Det renaste, mest oskuldsfulla hjerta, är dock ett djup, som ingen förmår mäta. Då han såg sin dotters förtviflen blef markisen utom sig. Ian kastade sig för Helenes fötter, betäckte hennes händer med kyssar och gret gom ett barn. Min dotter. mitt -barn! ropade han, i det han omfamnade henne; lugna dig, haf barmhertighet med din gamle far; låt honom icke dö af ersärta vid dina fötter, Vill du fara? Läåtom oss fly långt härifrån till vårt gamla Tyskland. Hvad frågar jag efter tikedom, blott du är lycklig? Jag försakar gerna allt. Öm jag säljer mina juveler, vitt ur och mina nipper, får jag alitid tillräckligt för att skaffa dig blommor, rain Helene. Låtom oss fara, likågodt hvarthän; jag trifves öfverallt med dig. Jag sade dig nyse att jag icke bade långt qvar att lefvas jag sade en osanning. Jag hor en jemn helea. Se dessa vader? Man skulle tro det vara brons, gjutet i gilkegstrumpor. I denna vinter bar jag skjutit sju vargar, Bernard förmår knappt följa mig, och jäg hoppas sökert få vara på baronessans