Aftonbladet – 14 augusti 1852, sida 3

är till 4 graders styrka, skadligare för helsan än et starkare bränvinet — hvilket dock; eftör hyad vi här ofvan kortligen i underdänighet sökt visa, ej kan vara förhällandet —, så borde ju förbudet att försälja det svagare bränvinet ej eridast gälla för oss näringsidkare, utan fast beldre utsträckas till enhvar, som i hufvudstaden försäljer bränvin och enkannerligen till distilleringsbolagets ledamöter, hvilka nästan ensamme förse hufvudstaden med det bränvin, som här konsumeras; ja, konseqvent betraktadt, skulle detta förbud böra utsträckas till hela landet och följaktligen föreskrifterna derom intagas i den allmänna bränvinsförordning, som E. K. M., i samräd med Rikets Ständer, efter hvarje riksmötes utgäng, vanligen utfärdar. Märkvärdigt förefaller då att Rikets Ständer, som i frögan mäste antagas ega mesta sakkunskap och erfarenhet, aldrig gjort nägon framställning i berörde hänseende, och än märkvärdigare och nästan oförklarligt förefaller det oss, att samma distilleringsbolags ledamöter; som, efter hvad kändt är, försälja nästan allt bränvin som här konsumeras, skola vara befriade från all kontroll ä den vara de försälja, under det vi, som af samma bolags ledamöter inköpa det bränvin vi sedan utminutera i samma skick det inköpts af oss, som hvarken förstå oss på bränvinsprobering eller dertill ega erforderliga apparater, äro underkastade obilliga kontroller ä en vara, i bvårs tillredning vi ej ega ringaste. del. S. A. KE.! Vi frukta att i framläggandet af de motiver, hvarmed vi vilja visa billigheten af vär begäran, redan hafva varit för vidlyftiga. Saken talar för sig sjelf, och vi äro öfvertygade att endast vär anmälan varit tillräcklig att vinna nödig rättelse i det anmärkta förhällandet; men då vi hafva anledniog förmoda, att det så mäktiga distilleringsbolaget, som troligen genom sin anmälan hos öfverståthällareembetet förorsakat omförmälte restriktion i vära rättigheter, skall göra allt hvad på det ankommer för att motarbeta vär billiga bezäran, samt dertill frukta att öfvrstäthållare-embetet ej gerna skall medgifva upphäfvandet af ett stadgande, som snart sagdt gör hela vär existens beroende af samma embetes och allmänna äklagaremaktens godtycke, och hvilket föranleder till indrifvandet af ett ärligt högst beiydligt bötesbelopp, väga vi hoppas, att.E. K. M. skall denna vär vidlyftigbet ej ogunstigt upptaga. Vi öfverlemna härmed denna fräga, så vigtig för oss, till E. K. M:is nädiga och rättvisa pröfning. Med djupaste e. Stockholm åen 12 Juli 1852. (29 underskrifter.)