Aftonbladet – 14 augusti 1852, sida 3

tad om den förändring ert öde undergått, och! om det nya beslut er herr far tagit för att! återgifva er det fädernearf som återkomsten af hans gamla förpaktares son beröfvat er. Att herr markisen tror sig ega rätt att skilja från hvarannan tvenne bjertan, som varit förenade i 10 år med heliga löften, deröfver må Gud dömma; jag vill det icke. Det anstår dessutom icke fattigdomen att täfla med rikedomen. Men heder och kärlek bjuda mig att förklara för er, min fröken, att om ni icke delar er herr fars tanke, och icke tror som han att en ed kan brytas, så skall det blifva mig en lika stor glädje att: med er dela min anspråkslösa lott, som det skulle varit för er att dela med mig ert öfverflöd. Efter denna bekännelse, hvars uppriktighet jag hoppas ni cke sätter i fråga, skall jag icke tillägga ett enda ord; er ensam tillhör det nu att bestämma mitt öde och ert eget. Om ni förkastar mitt ringa tillbud, så ätertag dessa bref, som icke mer tillhöra mig; jag skall då lida utan att klaga eller kriota. Om ni deremot samtycker att med mig dela ljuft och ledt, så itersänd dessa dyrbara panter, och jag skall med fröjd och erkänsla trycka dem mot ett roget hjerta, som af ert svar väntar lifvet eler döden: Raoul.n Våldsamt återförd till verkligheten, tvekade cke Helene mera än Raoul. Sedan hon nåsot hemtat sig från den bestörtning som dessa isr förorsakat henne, sprang hon upp på rum, och der, qväfvande utan svaghet en lygtig dröm, som bröts lik blomman i sin snoppning, tog hon en penna för att skrifva och sjelf underteckna sina framtidsöden; men nodet svek henne -ochhon nöjde sig med att ägga sina bref i ett omslag och genast återsända dem till Raoul. Då detta var gjordt gömde Heline hufvudet i-sina--händer och