Aftonbladet – 5 augusti 1852, sida 2

ed siffran bestyrkt, att förhållandet i dettasje ll öfver hela riket taget, visat sig vida förga elaktigare under de sista 4 åren än undernäö e föregående, ehuru ofantligt mycket ännu!hv .erstår att önska och i det afseendet tillgöra; tre ch hvad Stockholm serskildt beträffar, oaktadtve enna, ort såsom hufvudstad är mer än någonde nnan utsatt för inströmmandet af en närings;s befolkning, så förete sig här, hvad sifferlet beträffar, flera vigtiga omständigheter, som lut: yckas bevisa detsamma, .Den ena af dessalsic mständigheter är, att antalet af mästare inm handiverken på de sista 4 åren ingalundade ftagit, ty endast ifrån början af året 1848fni afva 456 — säger fyrahundradefemtiosex — fal ya borgare inom fabriksoch handtverks-lha lassen tillkommit — ett antal, vida större än llig nder den motsvarande föregående perioden; ch detta bevisar således, att den så kallade örsörjningsfriheten utan mästerskap icke minkat, utan tvertom ökat hågen att blifva hvad nan kallar riktig mästaren. Den andra vigtiga omständigheten att ställal; redvid den nyssnämnda, är, att antalet at onkurser inom handtverksoch fabriksklasen under åren sedan 1846, då den nya förattningen utkom, varit vida mindre i förbålande till antalet af idkare i det hela, än un-l; ler den motsvarande föregående perioden. Jetta hindrar väl icke, att inom handtrerksoch fabriksklasserne, likasom inom alla ndra klasser, mången mindre bemedlad eller ned mindre moralisk kraft utrustad medlem var svårt att taga sig fram, hvilket alitid är tt beklaga, äfvensom att samtlige idkare afl, tt eller annat handtverk serskildt, till följd vf konjunkturer eiler af de förändringar som id efter annan uppstå i bruk och plägseder, och i följd deraf, i efterfrågan på vissa slags artiklar, möjligen befinna sig 1 ett tynande tillstånd; men förhållandet på det hela måste lock hafva varit mera tillfredsställande under de år som efterföljt, än under dem som förevingo näringsförfattningarnas utgifvande, så vidt sådant i någon mån får bedömas från nyssnämnda faktum. Detsamma styrkes äfven i en ej ringa mån deraf, att antalet af nybyggnader betydligt ökats på de sista åren; att detta oaktadt, hyrorna likväl snarare stigit än fallit, och serskildt deraf, att detta varit händelsen med butikerna. Om näringarna gått tillbaka skulle naturligtvis hyrorna fallit och antalet af butiker icke ökat sig. Slutligen bör man ej heller förbise, att oaktadt den jemförelsevis emot förr betydliga tillökning som ägt rum i hufvudstadens befolkning, har medeltalet af för brott eller lösdrifveri arresterade varit vida mindre under de sista 5 åren än under de föregående. Så vidt vi förstå, sammanstämma således alla förhållanden uti att bevisa, det den lilla utvidgning som genom 1846 års författningar lemnades åt näringsfriheten, lemnat ett fördelaktigt resultat hittills. Men om man också kunde samla tio gånger så många bevis för ett sådant faktum, så må man likväl icke föreställa sig, att anhängarne af nöringstvånget deraf skulle finna sig det ringaste afskräckte från sitt återgångssträfvande. Läggom noga mäörke till, att reaktionen, när det gällt att genomdrifva sitt intresse, ännu aldrig varit generad af faktiska förhållanden. Om tusende sådana ligga i dess väg, så förbigås de med tystnad för att få nyttja l dek!amationen i stället. Så är det i politiken med de intressen, som söka att inkräkta på de allmänna friheterna, genom vilseförande afl. massans begrepp; och hvarföre skulle det vä! vara annorlunda i frågan om näringstriheten ? Att denna vår mening att prohibitisternes ihärdigbet emot arbetets fribet icke upphör: eller minskats oaktadt försöket vid förra riksdagen misslyckades, icke är ett tomt föregifvande, derpå har man öfverflödigt tillfälle ati öfvertyga sig vid läsningen i tidningarnas polisreferater om de bönhasjagter, som mästarc i diverse yrken anställa emot icke patenterade idkare. Vi upplefva alla dagar det förnedrande och ömkliga skådespelet, som likväl är: fullkomligt rättfärdigadt af lagens ordalydels: och bokstaf, att än den ene borgaren inom samma stad stämmer den andre och får honom bötfäld för det han i arbeten användt gesäller. som ej stå under en viss mästare, än åter en dylik rättegång göres anhängig mot en barmhertighetsiorättning, för det den, i ändamål att sysselsätta ett antal små gossar, hvilka likvö! till det mesta uppfostras för handtverken och sedan i dem användes, åtagit sig några obetydliga snickareeller smidesbeställningar ; än är det slutligen ett antal gesäller gom förföljas och pligtfällas för det de, som äga rätt att arbeta hvar för sig, företagit sig det hiskliga orådet att till gemensam fördel flytta sina arbetskrafter tillsammans på en verkstad. Vi upprepa att meningen icke är att anmärka dessa förföljelser såsom lagstridiga. Tvertom; enhvar äger naturligtvis att begagna till sin fördel en lag som finnes. Ett temligen giltigt svar kan också gifvas. från de jagande I mästarne så till vida, som de kunna säga: vi som få betala så dryga kontributioner, böra läfven vara fredade från intrång. Men vi vilja endast påpeka, att om bevillningsförordningen är nog obillig, att ålägga den fattigaste handtverkare utskylder, som, när allt på debetsedeln sammanräknas, för hvarje gift mästare lära uppgå till minst 20 rår bko för året, hvilket lför mången verkligen kan vara för mycket, så lupphätver detta likväl icke den ännu större jorimligheten deraf att det lofliga arbetets frihet, det första vilkoret för framskridande, skall vara stängd af..en hop. trångsinnade bestämI melser. Felet ligger icke hos personerna, utan i nå se Uj AA rt 0 Fra