Aftonbladet – 5 augusti 1852, sida 2

relodiska röster blandade Helene de första örelserna af ett hjerta, der lifvet nu först örjade gry. Det ljöd inom henne som en old källa färdig att framqvälla, och redan pplyftande den mossa och gräs som betäckte wenne. Håelåne var uppfostrad i en behaglig, rtig och förfinad verld, men den var kall, tel för att icke söga tråkig. Hennes samtal ned den gamle Stamply, Bernards bref, billen och minnet af en bortgången som hon ldrig kännt, hade varit hennes ungdoms hela 0es!. Genom satt höra: talas om den döde, senom att läsa och åter lisa dessa bref, som la andades en from barnslig käörlek förenad med ärans berusning, ömma och ridderliga, sla skrifna dagen etter en batalj, bade hon blifvit betagen af denna svärmiska tillgifvenhet för Bernard, som mean egnar varelser som dött en förtidig död. Småningom hade denna känsla utvecklat sig i hennes själ som en underbar blomma, som en förgätmigej, som doftar i hjertats djup. Helene skådade in i sitt hjerta för att reda dess förvirring. Huru kunde hon hafva misstrott en dröm utan verklighet? huru kunde hon hafva fruktat en skugga hvars kropp hvilade i grafven. Ofta medförde hon dessa bref på sina promenader, liksom en intressant bok, och ännu denna morgon hade hon, sittande i en syrenberceau,, genomliäst det mest rörande, det hvaruti Bernard skickar sin game far en bit af det första röda band som prydde hans bröst. Bandstumpen låg ännu qvar der, sotad af dam och krutrök. Hålåne hade icke kunnat afoålla sig att tänka. att detta band var nog så myeket värdt, som de neglikor, rosor och camelior som Raoul de Vaubert ständigt bar i sitt knapphål. Hor bade återkommit till slottet med bufvudet fylld af eld och hänryckning, och vid sitt inträde i salongen visade man henne Bernard, Ber närd återuppstånden, Bernard lefvande fram fö