Aftonbladet – 5 augusti 1852, sida 2

ig honom, likt ebbens anna lkande. Bullet nalkades, ebben steg jemt. Orolig, utom ig, kastade kan sig ur sängen, drog undan vardinerna, öppnade luckorna, och med själ ch ögon på en gång upplysta, såg han på amma gång klart in i sitt rum och sitt öde. rnen, som fri inslumrat i sitt bo och vakar i ett menageri, innesluten i jernbur, kände cke en mera dyster och förfärlig vrede än len Bernard erfor vid minnet af gårdagens illdragelser. Han slog sig för pannan med örtviflan, och kallade sig feg, usel och vanirad. Han var färdig att kasta ut genom fenstret de japanska vaserna, guldpokalen, de turkiska taflorna, cigarrbrickan, och fullborda försoningen med att kasta sig sjelf efter. Han ville vrida nacken af baronessan; ban funderade på huru han skulle straffa markisen; sjelfva Helåne fann icke nåd för hans vrede. Orörlig framför en spegel, frågade han sig om det verkligen var hans egen bild som återspeglades der. På en enda dag hade han blifvit förrädare mot sina böjelser, sina opinioner, siva pligter, sina föresatser, till och med mot sina intressen; han hade låtit adeln förföra sig, och hade emottagit gästfrihet hos sin fars mördare. Genom hvilken olycklig tjusning? Genom hvilken mörk förtrollning? Förtretad öfver att hafva blifvit bedragen som ett barn, öfvertygad om att markisen endast var en gammal skurk och bans dotter endas! en ung hycklerska, uppfostrad i fru de Vauberts skola, frigjord från alla de bojor hvaruti man listigt insnörjt honom, flat och vredgad på samma gång öfver att hafva låtit föngsla sig, Jik Gulliver af dvergarna, tog han sitt ridspö i hand, satte hatten på hufvudet och utan att ens vilja taga afsked a! värden, gick han ut ur slottet, fast besluten att icke återvända dit förrän han bortjaga hela familjen de Ja Seigligre.