Aftonbladet – 4 augusti 1852, sida 2

de tillstötande gatorna. De som önska tjenstefolk gifva sig nu i tal med de tjenstsökande. Så snart en husbonde börjat underhandling med en dräng eller piga, slår sig genast en stor krets kring de underhandlande. De kringstäende, isynnerhet drängarne, blanda sig gerna i samtalet och yttra sin mening öfver billigheten at de föreslagna vilkoren. Högst egna, och särdeles för fremliogen besynnerliga, scener uppstå nu. Här pratar en bonde med en flicka, som dock ej har större pretentioner än tie riksdaler ä bomullsklädninga; här debatteras huruvida den i alla piglönerna ingäende klädningen skall vara af hemmsaväfdteller vestgöthetyg: här om en eller två marker ull skall bestäs; här om kängorna skola vara rann eller vända.v Om alla dessa förslag och om den prutande husbondens person yttra de kringstäende sina tankar. Den der ser mig icke för rar ut, yttrar en; äh, han är nog god te inte kännas vet sen, menar en annan; nog gör hon rätt för det; det är inte mer än som gär ät förna, 0. 8. v. Ju längre det lider mot aftonen desto lifligare blifva scenerna. Bäda parterna äro angelägna att ej hafva förgäfves gjort sin marknadsresa och affärerna afslutas hastigare och med mindre tvekan. De bekomna städselpenningarne skola användas att förlusta sig nägot. Gossarne taga flickorna under armen och nu bär det af till nägon af stadens källare eller värdshus, der det vankas picardon och andra rariteter. Karlarne hälla sig till punschen och kraftigare varor. Så skall man se kosmoraman ccech andra märkvärdigheter som staden har att erbjuda. Öfverallt förspörjes rörelse, lif, trängsel och skräl. Den i hvarje samling af allmoge ständigt äterkommande byteshandeln och köpslagningen om bössor, klockor och häster, florerar naturligtvis äfven. Här ses ett par bonddrängar hålla på att utbyta sina väldiga Wardare; der ser man en spekulant, behängd med en hel arsenal bössor och pistoler, berömma dessas goda egenskaper; straxt bredvid resonnera ett par solidare bondgubbar om en hästhandel och tyckas öfverens, utom hvad angär köpskäln. Frän alla fönster i de kring torget liggande husea betrakta Westeräs damer rörelsen nedantör. De fremmande gästerna inbjudas till diverse förströelser, musiksoireer och dramatiska färeställningar, dans m. ms. Oaktadt den stora folksamlingen, och fastän mängen syntes som tagit rätt väl till bästa, så förspordes ej några oordningar, och ingen anledning förefanns att päkalla biträde af ordningens handhafvare, de bland massan patrullerande Prandvakterna , för Stockholmsboer ett slags gengängare trän fordna dagar, der de med sina messingsbeslagna filthattar och länga svarta rockar lifligt påminde om den gamla goda tiden dä deras bröder i Stockholm med saxen på axeln ropade sitt klockan är tio slagen. Westeräs borgare tycka ej mycket om folkmarknaderna och fräga lärer flera gänger varit bragt å bane att afskaffa dem. Anledningen härtill synes vara tväfaldig. Dels anser man sjelfva ordet folkmarknad, som blifvit förenadt med stadens namn, ipnebära ett slags skamfläck genom den anstrykning af slafveri detta ord har; och dels anser man nägot omoraliskt ligga i sjelfva marknaden. Sä ha vi hört personer yttra sitt ogillande öfver de ganska vanliga folkmarknadstermerna: hvad gälla drängarne i års; hvad fär man pigorna till i dag och dylikt, som man ej utan skäl tycker allt för mycket stöta på oxmarknad. Andra inkastet emot folkmarknäden synes vara att de mängahanda tilställningarne derunder ger anledning till rummel och oordentlighet bland ungdomen, och principalerna skulle naturligtvis gerna se att en förevändning dertill undanröjdes genom folkmarknadens afskaffande. Detta synes dock möta stora svärigheter. Bruket att taga tjenst på folkmarknaden har så införlifvat sig med ortens seder att det svärligen utan en våldsam brytning af gammal häfd kan rubbas. Tjenarne i orten taga ej gerna städsel acnat än på folkmarknaden, och det händer icke sällan att en person, som tager en tjenare frän sin närmaste granne och redan på förhand är öfverens med honom, likväl icke fär definitivt uppgöra saken, utan vanligen mötes med svaret: äh, patron kommer väl in till marken och först då sker städslingen. Det förökade tilloppet af främlingar, bland hvilka mänga verkligen komma för att söka tjenare, har äfven betydligt förrökat rörelsen, hvaIdan ett afskaftande at marknaden så mycket mindre Isynes kunna ifrägakomma. Saken torde ocksä ej Tlvara så farlig, då hela marknaden icke kan anses säsom annat än en arbetsbörs och, att dömma af den gestalt hvari marknaden uppenbarade sig för den beIsökande sistlidne söndag, så torde de goda Westerläsarnes dubier öfver det omoraliskav deri kunna anses vara af mindre vigt. Men afgångstimmen är inne, vi hasta åter till hamnen och burna på Aros starka rygg finner oss mid