Aftonbladet – 3 augusti 1852, sida 2

(Insändt). Om kyrkokonferensen i Helsingborg den 20:åe Juli 1852. Innan den fullständigare berättelse om detta möte hinner utkomma, som utan tvifvel i är liksom sistlidet är lärer utgifvas af mötets bestyrelse och hvilken vi hört sägas kommer att tryckas allraförst iEvanFFlidK Kyr ovän, torde en hastig teckning af mötets OH, lyunv ven tovolktär för vira läsare ICke vara ovälkommen. Omkring kl. 10 nämnde dag säg man i Helsingborg skaror af allehanda folk vandra ut på vägen till den vackra och egendomliga brunslokalen Helsan, der den rymliga brunssalongen erbjöd i år likasom i fjol ett lämpligt stridsfält för de olika meningarne i dagens utan tvifvel : vigtigaste frägor. Vi räknade i samlingen omkring 40 prester; andra sade sig haiva räknat ända till 70. Frän Dannemark hade ankommit pastorn, dannebrogsmannen Visby, pastor Pontoppidan från Ribe och i hans sällskap en teologiekändidat, hvars namn vi ej hörde. Åtskilliga ledainöter af Skånes högadel aktade icke under sin värdighet, att hela dagen med uppmärksamhet athöra afhändliögarne. Skollärare hade likaledes i stort antal: infunnit sig, somliga icke blott frän Skänes aflägsnaste delar, utan ända från Örebro. Dessutom räknades en talrik samling af andra ständ; äfven damer voro närvarande och syntes på det lifligaste följa diskussionen. Sammanträdet öppnades med en varm bön af Pastor Fjellstedt; och då han vägrade emottaga ordförandeskapet, uppdrogs detta ät prosten Linnarsson från Falköping. :På kyrkoherden Hammars fråga, huruvida sällskapet ville börja diskussionen med nägon af de föreslagna ätta frägorna eller med någon annan, begärdes till öfverläggning den 6:te rägan: huru längt sträcker sig den semvetsoch reigionsfrihet, som i 166 nu gällande regeringsform ir förbehållen ät svenske medborgare? Nu begärdes rdet af doktor Bergman, som innan denna hann tomma till öfverläggning, uttalade några varma ch bjertliga fridsord i frågan. Derefter beslöt sällkapet att i stället börja med den första af de förelagna frågorna: om det oftentliga läroembetets förvällande till försämlingen. Kyrkoherden Hammar ramstälde uti ett klart föredrag, huruledes öfvervigen hvarken bör ligga på församlingens sida, hvilket van kallade Libertinism, , icke heller på lärarnes, ivaraf uppkommer konservatism, utan begge utgöra ika integrerande delar af det hela; d. v. s. af kyrkan, ch eger något tredje icke att tränga sig deremellan eller utt sätta sig derutöfver. Herren Kristus allena är kyrkans mufvud. En märklig episod inträdde i den annars lugna lisskusionen genom ett yttrande af hr boktryckaren Sturtzenbecker,-neml. att vi lefva icke mera hvarken det gamla eller nya. Testamentet, utan i det nittonde