Aftonbladet – 28 juli 1852, sida 3

mer nägon hemlighet. Det var allmänna ryk. tet att fru de Vaubert skymfligt bortjagat der gamle uslingen; man gjorde sig lustig häröf. ver. Stamply skulle kunnat förblifva i okun. nighet härom, men en affon då bar prome: nerade i parken hörde han bina tjenare, som icke visste honom vara så nära, glädtigt sam: tala om hans äfventyr. Hans förpaktare, fö! hvilken han förr i lyckligare dagar skrutit a sina förnäma vänskapsförbindelser, frågade honom nu oupphörligt huru fru baronessan mådde När han var hemma och gick af och an rummen med gorgsen blick, kommo hans tje nare in och frågade beställsamt om deras hus. bonde icke för att förströ sig skulle göra visi hus fru baronessan. Om han gick ut för at vandra kring fälten, sade tjenstefolket för sig sjelfva, nog högt för att höras af honom: Se, nu går husbonden bort för att äta middag hos fru baronessan. Ehuru af ett tåligt sinnelag, var han mer än en gång i frestelse at afbryta sin benvedskäpp på deras skuldror, Dessa ord, fru Baronessan,. ljödo beständigt i hans hjerta och öron. Åsynen afslottet Vaubert försänkte: honom i svårmod; har kunde hela långa timmar sitta orörlig och betrakta detta förlorade Eden. Denna kärlek til rikedom söm vi nyss nämde var honom icke tillräcklig; fru de Vaubert hade utvecklat hos honom andra böjelser; andra vanor, icke mindre mäktiga, Dessutom var denna kärlek, det enda som återstod honom på jorden, förgiftad i sin källa. Han påminte sig med bäfvan den förträffliga fru Stamplys slut, hennes samvetsagg, hennes förförare, de Sir ord hon uttalat före sin död. Han tänkte derpå om dagen, han drömde dersm unde natten; hans uppskakade inbillniig visade honom under sömnen förskräckliga bilder. Än var det hans hustrus vredgada vålnad, än markisinnan de la Sciglisres bedröfyade skug