Aftonbladet – 26 juli 1852, sida 3

vest-d i Kronobergs län var ostyrig; men W. 1ä honom gå sin egen gata, sedan han genom talman. nen dugtigt skrapat horom, på sätt Bondeständet: protokoll sid. 527 utvisar. : Denne bonde, Petter Johansson, sist offentligen nämnd, då löjtnanten Lar: Tegner skrapat; honom, mottog åe kunglige mer är en gäng i sitt vackra hemman med tre byggninga vid vägen i Aifvestad, men var ej vän af Aristo. srater och Hierarchers. Han lär börjat söka oros biskoparse genom de ihärdigt vidhållna förslagen at göra stiftsstyrelser till tidsfördrif på lediga stunde; för etiftstadspastorer, som väl sällan ha lediga stun. der, om de rätt sköta sitt kall. Den lycklige och skicklige bondeständssekreterarer destinerades till landshöfding antingen i Wenersborg eller Örebro, men underrättade hb. exc. grefve vor Engeström att han var beläten med sin domsaga och ville ej lemna den för ärans ostadiga vindspel, der. vid han visst ej uppenbarade sitt minsta förständ. Kronprissen yttrade sin förundran, van att ständigt omgiflvas af egennyttiga menniskor. W. hade genom ett sin hustrus sednare arf och förståndig hushällning förvärfvat en ganska vacker förmögenhet, som underlättade hans sjelfständighetskänsla. Dä ag refuserade allt annat, blef jag 1815 utnämnd till R. N. O. och af Konungen sjelf dubbad: Han invaldes 1816 till led. af K. Vet. och Vitt. sällskapet i Götbeborg. 1816 följde kansliråds namn, heder och rärdighet, sedan påminnelser gjorts att föreslå hvad an yttermera önskade. Det doldes ej, att dessa utnärkelser, ätminstone den sista, afsåg hans skicklignet att så ställa, att genom Bondeständet fråga väck;es om skälig tillökning i Konungens 1809 anslagna irliga underhäll, i anseende till uppstegrade varupriser. Konuogen tackade honom derföre vid en ;our. År 1817 kallades W. äter till bondeståndets sekreerare genom bref från utrikes ministern grefve von E. Han reste, men i Fittja mötte honom nägra bönler, som underrättade att Hyckert skulle blifva talnan och att Jon Jonsson i Skörje, hvilken Werlin Illa bedömde, uppvaktat i deputation alla regeringsedamöterne, förordande Trägärd. Som W. kände, att v. Engeström ansäg Tr. för hvad han var: en obetänksam lycksökare med förstörda finanser, odugig i vigtiga värf, hvilka fordrade stadga och ihärlighet, fortsatte han sin resa. Han fann frägan om fr. utan betydelse, men talmansvalet var uppskjutet, pä Lagerbrings förslag, i statsrådet, tills sekreteraren anlände, som finge härom säga sina tankar, efter han hade mest med talmannen att skaffa, H. K. H. Kronprinsen hade yttrat sig till förmån för Hyc. kert på det skäl, att om Lars Olsson jemt bibehölls, let skulle se ut som dugde ingen mer, hvilket vore orätt. Men Werlin svarade på frågan, att Lars Olsson vore den bäste just för sin oskicklighet att kunna änka och handla annorlunda än i öfverensstämmelse med sekreteraren, att Hyckert ej var pälitlig i sins änkesätt vid förra riksdagen, utan mot kontant be. talning, dessutom journalier, den ena dagen rojalist, len andra republikan, alltefter humöret. Detta vitt. nesbörd annammades, och L. Olsson blef äter talman. Men Hyckert blef Werlins ovän, och så fostrades oppositionen i ståndet. Straxt visade H. ej sitt sinnelag, i förmodan att han genom min ät. särd skulle, liksom förra riksdagen, få ett hederligt salarium, om han höll sig stilla; men det slog hosom felt. Penningkällorna voro tillstoppade och run10 ej så ömnoge som vid förra riksdagen. Vid möet i Fittja infann sig äfven bankoföllmäktigen Anlers Danielsson, en slug och ovanligt skarpsinnig man, som mot kontant var mitt pälitliga stöd vid 1815 rs riksdag. Han började sin konversation med besäran att en hans gode vän häradshöfdingen Th., om försvarat honom i processen mot Hjerta, då andshöfdingen i Elfsborgs län, rörande olagliga samnanskott af allmogen, måtte blifva ständets ordinarie sanslist. Jag kände icke Th., men ville gerna förvinda mig A. Dan:son., Justitiestatsministern ville lock ha den oduglige Georgii till vice sekreterare. 1. D:son och Th. blefvo emellertid Werlins fiender. I början af riksdagen framgaf A. D:son alla de oropositioner jag efter instruktion från högre ort hade utt framlemna; men snart visade han sitt vresiga lyn1e, i förening med Longberg och Jon Jonsson. En plan uppgjordes. Mean skulle neka till en proposition im pensioner ät f. d. Konungens hoffolk till nästa iksdag, så att dä nägra dessförinnan dogo, Konunsen deraf hade vinst, men lofva att jaka om Träsärd, som af Jon Jonsson efterskrifvits, finge derom ned ständet uppgöra. W. förklarade, då detta sades wonom, att han lemnade sin befattning om ban skulle lela den med vagabonder och bankruttspelare, och ick till grefve v. E., begärande sitt entledigande. rägärd fick en lexa och W. qväste ,insurgenterne,. r. sades blott vara eftersänd att bjelpa amiral Ceerström i försvaret inför riksrätten. Men insurgenernes minoritet satte sig mot allt hvad regeringen nskade, ehuru pluraliteten biföll hvad W. föreslog. lär Å. D:son och Longbarg röstat tvertemot W:ns llsägelse, för riksrätt mot amiral Cederström och eneral Björnstjerna, fick W. tillsägelse af v. Engetröm, att ej taga desse två moisträfvige in i alvänna konferenser eller vid bjudningar på slottet amt att hindra deras äterinsättande i banken; men n afton kommo de obudna pä slottet till souper. Landtiarskalken meddelade dock W. att Konungen ville tt der skulle bällas god min med dem, hvad bjudingen vidkom. Konungen inträdde också ibland de ärvarande bönderna och sade dem alla vera sira ka kära barn. Likväl skulle W. arbeta alt utesluta . D:son och L—g ur banken, hvartill h. exe. v. E. fvat verksamt bidraga genom alla landshöfdingarne, vilka skulle vidtala bönderna livar frän sitt län. Jag tillsatte hufvudmän för hvar division och gaf em lof att hålla sammankomster på min bekostnad ch utlofva allt hvad som erfordrades till ändamälets innaude. Jag gjorde depenser, sora aldrig ersattes., Valdagen inträffade och allt misslyckades på fölande sätt. Inom Wessingska divisionen hade knep, mot varning af Werlin och talmannen, användts, så tt flera voteringssedlar nedlaggts af samma hand, lyckert proponerade att räkna sedlarne. och deras otal befanns vida större än de voterandes, Buller ppstod. Nägra vittnade att Wessing och en hans inskamrat inlaggt en hel hög med sedlar. Valet gillades, harm väcktes med skäl, och nu erhöllo A. ):son och L—g stor pluralitet, då talmannen deremot öll på att bli utvoterad. Så slöto de menlösa tiderna. ä föddes 1823 ärs opposition i Bondeständet. WerD yttrar: Så slöt denna af exe. Engeström och Yetterstedt planerade sak. MNägot biträde af landsöfdingarne afhördes icke. Den så rundeligen utlofade kostnaden till kalaser och premier uteblef. I ället fingo alla, som förut hade guldmedaljer, Kkröingsmedaljer af guld, utom Wessing, som visst uppirde sig illa, men trodde sig dermed göra sin Herre H viljes. Werlin reste hem med den föresats att aldrig mer byta den lugna sjelfständiga domarens plats mot erkställareuppdrag ät de höge i verlden. Han var i örjan af riksdagen destinerad till Led. i allmänna eredningen, undambad sig detta, men nämnde attj 2 man vilie visa bonom en godhet behöfde det ej e mot hans person ; deremot förordade han en vän, 2 hustras slägtiog, som lävge varit hans embetsbi-) ide, till en liten domsaga. Nu glömdes ået. Man! id i stället vid riksdagens slut adelskap. W. sva-;