Aftonbladet – 26 juli 1852, sida 3

och de promenerade på Claias stränder. Må man försöka föreställa sig den gamle Stamplys häoryckning, då han förde en baronessa och förtroligt samspråkade med henne, och vid dessa stränder der man förr helsat honom med stenar, fick han nu sin andel af de ödmjuka bugningar som egnades hans följeslagerska. Det är sannt att ett återsken af den aktning som omgaf den äd!a frun hade fallit på honom. Om hans betjening icke bestal honom mindre än förr, så vördade de honom deck mera. Kortligen, man måste återupptaga den gamla liknelsen om vasen i öknen för att i få ord måla hvad den magiska åsynen af fru de Vaubert blef i denna mans ödsliga lif. Hans helsa stärktes, hans lynne upplifvades; hans karakter, förbittrad af sorgen, återtog sin naturliga spänstighet, Han hade som man säger sin .eftersommar; men den största fördel dessa förbindelser förskaffade honom var att återvinna aktningen för sig sjelf och känna sig återupprättad i sina egna ögon. Hans oroade samvete lugnades; stark genom en så dyrbar vänskap, upplyfte han hufvudet och bar med gladt mod sin lycka, Till dessa helsosamma inflytanden blandade fru de Vaubert snart andra, mera hemlighetsfulla och dolda, som Stamply erfor utan att göra sig reda derför. Efter att hafva bemäktigat sig denne mans hela tid, satte hon sig äfven i besittning af hans sinne, som hon formade efter behag, likt ett stycke vax. Hon försökte och lyckades så småniagom att utrota hans revolutionära ider. Hon förmådde genom sin listighet att försona honom med et förflutna som förtryckt honom ech komma honom att förakta de grundsatser som gjort honom fri. Hon återförde honom ufan hans vetskap till den ställning hvarifrån hon utgått, och lät honom omedvetet återtaga vasallens ok, hvarunder hans fider lefvat, På