Aftonbladet – 26 juli 1852, sida 3

framför Bernards tomma plats, ökades hans sorgsenhet, och ofta hände det honom som kungen i sagan, att dricka sina tårar i sitt vin. Denna middag blef honom en högtid. Festen var icke prägtig, men fru de Vaubert godtgjorde med :sin snillrikhet hvad som brast i anrättningens läckerhet, Hon öfverhopade honom med tusen små artigheter, hon smickrade och skämde bort honom som ett barn, utan att tyckas märka de tafattheter och dumheter han sade och gjorde. Det fanns ett ögonblick då gubben kastade en blick på henne som vi fåtingt skulle försöka måla: påminn er denna ömma, erkänsamma blick som jagthunden vänder mot sin herre som smekar honom. Hedersmannen glömde nästan att han icke hade någon familj, och att han stod ensam i verlden, Irån denna dag uppstod mycken gemenskap emelian de begge slotten. Genom böner och föreställningar förmådde fru de Vaubert småningom sin son att fördraga Stamplys närvaro och att bemöta honom, om icke med välvilja, dock utan alltför mycken morgue och missaktning. På samma gång studerade hon, för att smickra dem, gubbens vanor och smak. Hon gick ända derhän att taga reda på hans husliga förhållanden, och vakade med moderlig omsorg öfver att ingenting fattades för hans trefoad och beqvämlighet. Stamply motstod icke så mycken förförelse; han fastnade deruti som flugan i .honuag. Hans bjerta; övergick snart från tacksamhet till tillgifvens het, från tillgifvenhet till vana, De flesta af sina dagar tillbringade han på Vaubert, Ian! åt middag der 3 gånger i veckan. Om morzonen stannade han der under det han begökte sina egor; han återvände om aftnarna för att språka om Bernard och dagens nyheter, som itligt sysselsatte sinsena, Under de svala sommaraftnarna tog fru de Vaubert hans arm