Aftonbladet – 26 juli 1852, sida 2

den gamle Stamply, qväfvande sina tårar och snyftningar. Herrans vägar äro outransakliga, sade fru de Vaubert vemodigt; hvad verldens omdömen angår, tror jag, min herre, att ni gör orätt i att mycket fråga derefter. Man har öfverhopat er med smädelser; jag visste det icke. Hvad rörer er narrars omdömen? Ni har hederligt folks högaktning.v Vid dessa ord skakade Stamply bedröfvad sitt hufvud, Ni har för litet förtroende till er sjelf, min herren, återtog fru de Vaubert lifligt. Tror ni till exempel att jag skulle vara här om jag icke aktade er? Jag är som det tyckes för mycket intresserad i frågan för att icke misstönkas för partiskhet för er. Vän till familjen de la Seiglisre har jag under femton år delat dess landsflykt; likasom den har jag sett mina egendomar tagna i beslag och sålda af republiken. Republiken har plundrat oss, har disponerat öfver hvad som icke tillhörde den; det blir den en evig vanära. Men ni, rättsinniga köpare, som hafva betalt med egna kontanter, hvem klandrar, hvem anklagar er? Motgången har kunnat förbittra oss, men den har icke qväft rättskänslan i vårt bröst. Det är icke er som vi hata. Huiu mången gång hörde jag icke markisen de la Seigligre lyckönska sig öfver att hans slott åtminstone fallit i den redlige förpaktarens hönder.n Skulle det vara gsannt? ropade Stamply, gladt öfverraskad, -Herr markisen och fru markisinnan sku:le tala om mig uten vrede? Jag tänkte att jag endast var ett föremål för förakt och skymf i deras ögon.n Hvarföre det, min herre? inföll baronessan leende. Jag minnes önnu att den stackars kära markisinnan några dagar före sin död sade .