Aftonbladet – 24 juli 1852, sida 2

ruktlösheten af de emigrerades förhoppninsar; hon förstod att om äfven i bästa fall oourbonerna blefvo återinsatta i besittning af sitt konungarike, skulle. det icke blifva troligt att markisen af La BSeigligre återfinge: sina egendomar; hon begrep att Napoleon, hvad eganderätten beträffade, satt mindre säkert på sin thron än gubben Stamply på sitt slott, och att man kunde bortjaga den förre med kanoner, utan att det derför blef tillåtet att fördrifva den andre med käppen. Dessa reflexioner gjorde fru de Vaubert småningom kallsinnig för giftermålet mellan sin son och fröken de la Seigligre. Färdig att lemna markisen och hans dotter, hade bon låtit hänföra sig af afskedets smärta. På afstånd återtog det kalla förnuftet sitt välde. Raoul var vecker, behaglig, fattig, men af den äldsta adel, ty herrarna Vaubert voro af de första kristra baroner. Vid denna tidpunkt af förening och sammansmältning, då gårdagens parvepuer för att behaga kejsaren sökte förse gina plundringar med vapen, och rengöra sina Jluisdorer genom gnuggning mot gamla sköldebref, kunde Raoul lätt få sig ett: rikt gifte, som tillät honom återupphjelpa sin familjs förmögenhet. Dessa ider utvecklades småningom och antogo slutligen i baronessang själ en mera bestämd form. Hon älskade sin son högt; henneg kärlek led lika mycket som hen nes stolthet att se denna unga mannens framtid förflyta i dyster fattigdom. Ännn ung, men dock vid den ålder då egennyttans och välmågans beräkningar efterträdt Bejälens ädlare känslor, gissar man lätt all den personliga ärelystnad som glödde i denva själ under modrens uppriktiga ömbet och sträfvan för sitt barn. ; Fru de Vaubert, som hittills hållit sig undan och blott sällan umgåtts med den del afadem som fortfor att knota i tysthet, tänkte nu sll