Aftonbladet – 19 juli 1852, sida 2

MAR AV SFAM IMRAN OM Mt Vs RRRARARI ANA SOIL BIT UA AA ga deltagande för skolan hos dem, som likväl just genom sin ställning och sin inflytelse mest skulle kunna verka till hennes bästa. Alla dessa omständigheter, ehuru till en del verkande olika på olika orter, hafva utan iviivel blifvit med skäl uppgifna såsom hinder för folksko!ans uppkomst. Detsynes likväl som afdelningens ledamöter här skulle hafva skytt att öppet utsäga, hvad som dock just utgör det ilörnämsta af dessa hinder, så vidt detta icke skall anses vara antydt genom det sist anförda. Vi hafva redan i en föregående artikel, då fråga var om folkskolans förhållande till elementarläroverket, uttalat vår åsigt härom, och vi upprepa det här: Det förnämsta hindret för folkundervisningens uppkomst i vårt land är, att man icke ännu kunnat hös oss aflägga den fördomen att anse folkskolan såsom blott och bart en fattigskola eller på sin höjd på landsbyggden såsom en bondskola, i stället för att betrakta henne såsom en stamskola för hela nationen, uti hvilken barn af alla stånd och vilkor borde erhålla den första undervisningen gemensam uti det för alla utan åtskilnad nödvändiga; hvilket icke utesluter, att de barn af folket, som vore i tillfälle att något längre begagna sig af skolans undervisning och icke härifrån öfverginge till andra läroverk, äfven kunde och borde uti henne erhålla en efter deras behof af-. passad fullständigare undervisning. Vi kalla denna fördom för det förnämsta hindret, emedan den är ett sådant som drager alla ö riga med sig. Undanrödj detta, och man skall sedan snart finna utvägar att äfven ö!vervinna de öfriga! Såsom anledningar till folkets bristande förtroende till folkskolan, der en sådan brist förefiones, anfördes åter af olika talare hufvudsakligen: folkets allmänna obenägenhet emot allt nytt, särdeles om det vore förenadt med utgifter; det genom aflöningens otillräcklighet föranledda täta ombytet af lärare; omöjlighe:en att tillfredsställa de alltför öfverdrifna forIringarne af sädane föräldrar, som icke besinna, att skolan dock i afseende på uppfostran endast kan medverka med hemmet, men aldrig ersätta detsamma; folkskolelärarnes brister, grundande sig till en del äfven på seminariernas bristfällighet och det brådstörtade sätt hvarpå skolorna blifvit upprättade utan behöriga förberedelser för lärares bildande; slutligen bristande bestämdhet i författningarne och deraf följande osäkerhet samt skiljaktighet i åsigterna om folkskolans egentliga uppgift, alltefter de olika synpunkter, ur hvilka man sjelf ville betrakta henne. För öfrigt erinrades, att folkskolan äfven redan mångenstädes lyckats tillvinna gig folkets förtroende. Att förhållandet likväl i detta fall vore mycket olika på olika orter, ansågs väl bland annat till stor. del bero på lärarnes personlighet, men också till en stor del på andra intlytelserika personers större eller mindre deltagande för skolans angelägenheter. Öfverallt möter oss samma Karthago, som måste förstöras: de inflytelserika personernas, det vill säga de mera bemedlades och de mera bildades, likgiltighet för folkskolans angelägenheter. Lät allmogen få se dessa, med socknens presterskap i spetsen, visa sitt deltagande för folkskolan, icke blott med ett eller annat tal på riksdagen eller på sockenstämman, utan i verk oeh handling, genom en verksammare tillsyn och vård i allmänhet och i synnerhet genom att de äfven sjelfve anförtro sina barn åt folkskolan, och man skall icke länge hafva att klaga öfver brist på förtroende till skolan hos folket! Men sker 2j detta, skall folkets förtroende till henne svårligen någonsin annorlunda än undantagsvis, på ställen der förhållandena äro förerädesvis mera gynnsamma, kunna vinnas. Efter att hafva behandlat dessa frågor företog afdelningen till öfverläggningsämne Grefve Torsten Rudenschölds folkskoleplan med anledning dels af åtskilliga på programmet upptagna dermed sammanhängande: frågor, dels af en uttryckligen till mötet framställd begäran af grefve Rudenschöld sjelf, att mötet derom måtte uttala sin mening. Under öfverläggningen härom uttrycktes af åtskilliga talare den öfvertygelsen, att rotskolors inrättande i öfverensstämmelse med grefve Rudenschölds plan icke blott vore af största vigt, utan rent af nödvändigt, till undvikande af det hinder, som skolans afstånd från hemmet på den svenska landsbygden 8å ofta lägger i vägen för en ordentlig skolgång Genom en sådan anordning skulle folket snart allmännare öfvertygas derom, att fo:kskolai vore till dess nytta; och icke mera betrakta henne såsom ett detsamma uppifrån påtvunget ondt. Det skulle då äfven villigt finna sig i måttligt förböjda kostnader, när det funne sig sjelf just hafva största fördelen af utgifterna, helst erfarenheten redan nogsamt visat, att folkets benägenhet för skolan och till uppoffringar för hennes skull i det närmaste rättade sig efter dess öfvertygelse om och erfarenhetaf hennes duglighet och allmänna nytta. Synnerlig vigt lades slutligen derpå, att roiskoleinrättningen (hvarmed den ambulatoriska skolinrättningen icke bör sammanblandas) äfven medgåfve den fasta skolans lyftande till en elitskola, uti hvilken man borde kuuna hoppas att få se barn af allmoge och af ståndspersoner förenade, Då de få betänkligheter, som yttrades erimot ett allmännare antagande af denna folkskoleplan, egentligen endast fästade sig vid angeiägenheten att göra tillbörligt afseende på förbållandenas olikhet på olika orter, stannade afdelningen uti uttalandet af den enstämmiga åsigt: att grefve Rudenschölds folkskoleplan för tjenar ett allmännare antagande med de inskränkningar, som afseendet på lokala förhållanden föreskriver. Vi glädja 088 uppriktigt åt detta af folkskolans män uttalade offentliga erkännande af den utmärkte menniskovännens bemödanden för den svenska folkskolans lyftning och för hennes utveckling till en allmännelig, för barn af alla stånd ochsvilkor så vidt möjligt gemensam bottenskola, till grundläggande på en gång af en sundare både kroppslig och andig bildning för hela nationen och afen kristlig försoning emellan de nu, kanske mången