Aftonbladet – 19 juli 1852, sida 2

— I Westmanlands Tidning skrifves under den 15 denrifes: dd I dag har Westerås pristsallekap på nytt samråan: komst i den vanliga lokalen, hvarvid prosten Telibom kommer att hälla föredrag. Under. en ärstid, då man sannerligen-kan tro sig vara förflytfäd närmare eqva torn, hoppas vi ock att de vigtiga ämnen, hvarmed prestsällskapet sysselsätter sig, varda med vederbörlig värma afhandliade. Utan tvifvel skulle derigenom mycket godt kunna uträttas till kyrkans sanna bästa och det andliga lifvets förkofran i ett land, der just sjelfva institutionerna mest bidragit till köld, liknöjdhet, ja! misstroende mot dena gudomliga lärans invigde förkunnare, hvilka predika strängt vidhällande af den synliga kyrkans former, och utan tvifvel till en god del äro rätt välmenande arbetare i vingärden, men tyckas glömma, att allt sannt lif är en produkt af frihet, samt att det religiösa lifvet fordrar samma lifsluft som det medborgerliga, för att utveckla sig och frodas. Också torde de finnas, som vilja alltför vidsträckt tillämpa Skriftens ord om att vara gudelig och låta sig nöja, nemligen till förhindrande af den sociala och politiska fribetens tidsenliga utveckling. Vi tro visst icke, att Westeräs prestsäilskap har nägon lutning till en dylik folkfiendtlighet, men kunDå ej dölja, det mången med misstroende betraktar ett samfund, som skall diskutera menniskans högsta intressen, men hvarifrån nägra ledamöters nyck eller skuggrädsla kan afhälla mängen för en sann upplysning nitälskande man. Kunna ej så vigtiga intressen athandlas utan att det presterliga kotteriet uttalar sitt högdragna: procul este profani! så må det ej väcka förundran, att mängen miadre väl underrättad tviflar på den fullkomliga renheten i ledarnes kyrkliga af sigter. Vi åter tro oss inse, att den antagaa isole ringen till en början är nödvändig, enir sällskapet utan tvifsel bör begynna arbetet med sig sjolft, och, innan skådeplatsen rensas ifrän skymmande kulisser, söka reformera andan och bortskaffa allt det murkna inom ett — sitt eget — stånd, hvars ansgende genom de 2 sista ärens tilldragelser lidit farliga stötar, och som derföre en gång borde lära sig inse, att allt ammalt icke duger, derföre att det är myeket gammalt. —— — Vi meddelar ur tidningen Upsalav följande: Förl. lördags e. m. omkr. kl. 5 varsnade pastor Sundström i Fitja, ä en äng invid prestgården, flera stora, utmärkt vackra foglar med hvita kroppar, stora svarta vingar af 3:, alnars längd mellan vingspetsarna, samt röda fötter och näbb. Det var säledes Storkar. De voro 11 till antalet och sökte sin fjda här och der i gräset på längre afstånd från hvarandra. Herr pastor S., som var försedd med laddadt skjutgevär men ej mera ammunition, lyckades dödskjuta en af dem. De öfrige, skrämde af skottet, uppflögo, men besökte ännu en gäng den döende, likasom för att taga afsked af den döde. Derefter uppflögo de mycket långsamt i ringlar midt öfser den döde, hvarunder de uppgäfvo ett genomträngande klagande ljud, såsom uttryck af deras sorg. Dessa ringlar gjordes allt större och större, tills de slutligen försvunno ur-sigte, y Denna företeelse var så mycket märkvärdigare, som storken vanligast aldrig går nordligare än der bokskogen är allmän. Det torde ock vara första gången, som storken visat sigså nordligt som denna gäng. I fall detta ej får tillskrifvas klimatets mildrande i Sverige med hvarje är (hvarom bland annat se prof. Töraeros bref) törde orsaken till dett: sällsynta besök kunna vara den starka sommarvärmen för närvarande: termometern visade på stället 30 graders värma i skuggan kl. 5 e. m. Möjligtvis hafva begge dessa orsaker föranledt besöket. Af storkslägtet (Ciconia) finnas 2 europeiska arter: den hvita (Coconia alba) och den svarta Odens Svala (Ciconia nigra); de äro 3 3, fot länga, hvaraf oäbben 6. och stjerten 8 tum, 20 tum höga öfver ryggen, med blekröda fötter och näbbar, hos de hvita gamla med cinoberröda fötter och näbbar; den hvita rent hvit med svarta vingat; den: svarta har blott underlifvet ;hvitt, hela öfriga kroppen svartaktig, skimrande i grönt och kopparrödt. Storkarna lefva parvis, dels i kärrtrakter, dels bland menniskor, begagna samma bo flera är efter hvarandra och efterträdas i bostaden af ett nytt äkta par, när de äldre dött, gä med en viss stolt hällhing, flyga Jätt och sväfvande, utöda grodor, insekter och andra besvärliga djur. Det är icke bekant huru långt storken gär söderut; till England förirrar sig sällan blott en och. annan; från Tyskland flyttar den i Auzusti och iterkommer i Mars, till Södra Sverige i April; han dyttar söderut ända till 15 gr. nordlig latitud rät linga från Cap Verde imot Södra Nubien, nägra äfven till Ostindien. Så lät en polsk adelsman en gäng förse en stork med jerahalsband och päskrifi: hec Ciconia ex Polonia (denna stork kommer ifrån Polen); om vären ätervände storken med ett guldhalshaod och päskrift: India cum donis Ciconiam mittit Polonis (Indien skickar denna stork med sina häfvor till Polen). Om en af makarna dött i fjerran land, så tillbringar den öfverlefvande maken nästa sommar 2nsam och sörjande, och förjagar alla andra storkar, som der vilja slå sig ned, men tager nästa är med sig en ny make. Hanen återvänder vanligen först, lagar upp boet och afvaktar sittande derpå sin hona. De nära med omsorg sina ungar, med hvilka de före lyttningen företaga en profflygt och ihjelbita de svazaste, som ej orka följa på färden till Afrika och Egypten i synnerhet; der under vär vinter fälten äro så öfvertäckta med storkar, att de se helt hvita ut. Likaså i Palestina. Storken anses helig och det hus, hvarpä han bygger, tros vara tryggadt för äska och olixt. fll — Under. rubrik: poliskontroll å nödvändighetsvaror läses i sista n:r af Posttidningen föl