Aftonbladet – 17 juli 1852, sida 2

utaf sin höga kallelse, förleddes hon att yttra Jag, det är: Gud, det är Guds röst! Hon skre till. städerna att öppna sina portar för Orleanska Jungfrun, i tonen på en gång af befälhafvare-och sändebud ofvan ifrån; hon utfärdade uppfordringar till hertigarne af Bedford och Burgund, :i namn af himmelens konung, min irättfärdige och sullsmäktige Herren, såsom hon kallar honom. Sjelf hade hon, då man i en sednare tid förevisade henne i fängelset hennes egna bref, svårt att igenkänna dem i sitt dåvarande afkylda sinnestillstånd; hon hade likväl sjelf dikterat dem. Till Hussiterna i Böhmen skref hon för att förmå dem att återvända till sin pligt: ,Jag, den rena jungfrun, skulle, för att säga er den rätta sanningen, redan längesedan hafva hemsökt eder med min hämmvande arm, om icke kriget med engelsmännen hade qvarhållit mig här. Men om jag icke snart spörjer eder förbättring och edert ätervändande i kyrkans sköte, så kan det väl hända, att Jag lemiar engelsmännen i ro och vänder mig mot eder, för att utrota den kätterska styrelsen..., Den klerk, hvilken betjenade henne såsom sekreterare, kan möjligen hafva sammanställt ordalagen, men tanken måste antagas hafva varit hennes egen. Grefve dArmagnac skref till henne trän spanska gränsen, för att fråga, hvilkendera af de tre påfvar, som då funnos, vore den rätte och lagligs. Hon svarade honom, att hon var för mycket upptagen af kriget, för att genast kunna lemna ett tillfyllestgörande svar: Men så snart ni får veta, att jag kommit till Paris, så skicka ett bud ill mig, och jag skall låta er veta för visso, på hvem ni bör tro, och hvad jag fått veta genom att rådfråga min rättfirdige och allsmäktige Herre, hela verldens konung. Dylika bref, tförebragta under: loppet af processen, kommo väl till pass, för att. gifva stöd åt den mot henne riktade anklagelsen, att nafva velat usurpera de förrättningar, som tillsommo Guds englar. och Christi ståthållare på orden. Det synes otvifvelaktigt, att om lycsan aidrig så litet hade fortfarit att stå henne i, och om hennes omgifning hade velat låna ig till den rol, som hon så naivt omfattade, ä skulle hon ännu länge hafva fortsatt rådNägningarna med sina röster och icke ansett :g endast och allenast bestämd till att uppäfva belägringen af Orleans och fullborda stöningen i Reims. Hennes unga själ skulle