Aftonbladet – 16 juli 1852, sida 2

Nya stadganden om försvarslösa. (Slut fr. N:o 161). Sedan justitiekansleren, enhgt hvad förut blifvit meddeladt, i dess afgifna utlåtande visat att förhållanderna med brottsligheten i riket samt de försvarslösa, lånvgtifrån att försämras efter 1846 års lösdrifveristadga, tvärtom förbättrats, hvaraf man således borde draga den slutsats, att bristerna i denna stadga icke kunna anses hafva föranledt några betänkliga olägenheter,, såsom rikets ständer hafva yttrat, förklarar dock justitiekansleren, att de ådagalagda förhållanderna i alla fall icke vore af den beskaffenhet, att i förevarande fråga allt kunde anses vara väl beställdt. Tvärtom borde hvad som blifvit åtgjordt endast betraktas såsom de första stegen tilltörminskande af brottens antal och betryggande af den allmänna säkerheten. Bland de många åtgärder som i detta afseende äro att vidtaga, finner justitiekansleren inga vara af den vigt som de hvilka afse att i möjligaste måtto förekomma nöd, och anförer dervid, att man kan nu af de en längre tid förda brottmålstabellerna bestämdt urskilja, att ingenting så mycket verkar till brottens förökande som behofvet. Erfarenheten har visat, att ett hårdt missvextår i Sverige vanligen ökar tjufnadernas antal med 800 å 1100. Så . ex. åren 1830—1831 från 1958 till 2816, åren 1837—1838 från 2454 till 3290, samt ären 1845—1846 från 3103 till 4249. Några goda år nedsätta åter dessa brott till deras vanliga antal. Genom en uppgjord tabell ådagalägges den olyckliga harmoni som förefinns emellan stigandet i tjufnadernas antal och stigandet i spanmälspriserna, i sammanhang hvarmed den intressanta iakttagelsen göres, att kostnaden för underhållet af en fånge på Långholmen höjt sig och sänkt sig gemensamt med antalet af de i riket föröfvade tillgrepp, med undantag för år 1847, då nyssnämnde antal nedgick, ehuru berörde underhållskostnad blef dyrare än föregående året; men prisstegringen var också detta år icke någon följd af missvext, utan af den för rikets ekonomiska ställning då serdeles gynnsamma, ovanligt stora exporten af spanmil. I afseende på ständernas förslag att försvarslös person endast derföre att han mvisar lättja och liderlighet skulle kunna dömas till allmänt arbete, åberopar justitiekansleren hvad fångvårdsstyrelsen uti dess i ämnet afgifna yttrande anmärkt derom, att lättja hos den, som ej eger medel till sin bergning, straffar sig sjelf genom deraf uppkommande svält, så vida personen ej på oärligt sätt förskaffar sig föda, då han derföre hemtaller åt bestraffning. Dessutom vore orden lat och lättja så obestämda och tvetydiga, att man icke kunde i ett lagbundet samhälle tillägga den ena menniskan rättighet att beröfva den andra friheten och inkasta henne bland vanfrejdade pergoner endast för det hon anses vara lat. Vidkommande åter liderligheten, 8å borde densamma visserligen både förekommas och bestraffas, sävidt möjligt är; men hvarken i ena eller andra afseendet torde man böra inskränka omsorgerna blott till de försvarslösa. Just de samhällsklasser, som till följd af uppfostran och bildning borde föregå de öfriga med föredöme af renhet i seder, befunno sig ännu — ehuru någon förbättring äfven härutinnan torde hafva inträdt — på en så låg punkt, att de ingalunda borde fritagas från de ätgärder, kom snart nog torde finnas påkallade till den tyvärr alltför allmänt utbredda liderlighetens undertryckande. Vidkommande sedlighetsförbrytelserna uttalas derefter den -åsigten, att om de skulle inom olika samhällsklasser olika bestraffas, så borde det väl anses både olämpligt och orättvist att förfara strängast just mot den klass hos hvilken dess: förbrytelser äro mest ursäktliga. I Med afseende å omförmälde förhållanden har justitiekansleren afstyrkt bifall å ständernas ifrågakomna förslag; men tager derefter i öfvervägande huruvida icke nu, sedan de första verkningarne af den nya fattigvårdsstadgan hunnit visa sig, tiden vore inne att stadga ytterligare påföljder för tiggare eller försvarslösa SCREEN TNT RER ENS är EARNED GIS ARV TVN ANT lo 4 dä han käldva An s2t hlifn arten 4111