Aftonbladet – 16 juli 1852, sida 2

derligt arbetsfolk i en by uti Meusedalen, vic gränsen af Lothringen. Denna dal hade ocks: varit öfversvämmad af fiendtliga horder och haft, äfven den, sin andel i det allmänna li dandet. Hon vår då omkring 13 år gamma (1425). Första gången hon förnam denn: röst, var en sommardag vid middagstiden, då hon uppehöll sig i sin faders trädgård. Hoi hade fastat denna äfvensom den föregående dagens Från den stunden lät rösten höra sig flera gånger i veckan på bestämda tider och för det mesta, äfven på bestämda timmar gifvande henne råd och befallningar. Dess: råd voro: att uppföra sig väl, att ofta gå kyrkan, och att begifva sig till Frankrike Det sistnänåinde rådet återkom för hvarje gäng mera enträget, mera befallande, och det stackars barnet hade icke mera någon ro i för: äldrahemmet. Dessa hemlighetsfulla och ens liga samtal, dessa inre strider fortforo i-två eller tre år: hvarje genljud af det allmänne eländet fördubblade hennes ångest. Röster upphörde icke att upprepa för den stackar unga flickan, att hon till hvad pris som hels måste begifva sig till Frankrike; i synnerhe blef denna befallning allt oftare gifren frår och med den dag, då Engelsmännen började belägra Orleans, denna belägring, hvars utgång då höll allas hjertan i spänd väntan. Rösten manade henne att ofördröjligen begifva sig åstad föratt upphäfva belägringen. Och nä den unga flickan invände att hon blott vor ett stackars barn, som hvarken förstod at rida eller strida, svarade rösten, att detta icke skulle bekymra henne, och att hon endas skulle begifva sig på väg. Denna äfventyrliga ide, som manade Jeanne att begifva sig ästad och kämpa i Frankrike. hade fått makt med henne mot hennes vilja och misshagade på det högsta hennes far, er hederlig och rättskaffens man, hvilken förkla