Aftonbladet – 15 juli 1852, sida 3

häktade samt blifvit af. domstol. ansedde hafv: emot sig besvärande liknelser till brottet, ehuru de i brist af full bevisning ej kunna åt saken fällas, eller 5:0 förr varit såsom försvarslösa vid allmän arbetsinrättning eller kronoarbetskåren till arbete hållne. För behandlingen af frågan om den 2:dra klassen af försvarslösa ha nu först fångvårdsstyrelsen och sedan justitiekansleren varit hörde samt afgifvit underdåniga utlåtanden, hvarefter ärendet redan lärer hafva blifvit i högsta domstolen föredraget, för erhållande af dest yttrande; men sistnämnde yttrande lärer ännu icke blifvit afgifvet. För att icke blifva alltför vidlyftiga i denns redogörelse, inskränka vi oss att omnämna det fångvårdsstyrelsen afstyrkt bifall till ständernas förslag, men deremot hemställt at försvarslösa tillhörande ifrågavarande klass kunde hållas till arbete första gången högs sex månader och sedermera högst ett år vic läns eller stads arbetshus, och att i de orter. der behofvet häraf så sällan inträffade, att de ej lönte mödan att inrätta arbetshus, de försvarslösa kunde näpsas med arbete inom länsfängelset, första gången en månad och, i fal af recidiv, två månader; hvarförutan fångvårdsstyrelsen tillstyrkt att, då stadgande om 2:dr: klassen försvarslösa utfärdas, konungens befallningshafvande borde anbefallas att hörs länens invånare, huruvida inrättande eller förändring af arbetshus kunde vara af nöden och i sådant fall med -länens invånare öfverlägg: om bästa sättet för åstadkommande af dylik: inrättningar. Justitiekansleren, som ingåtti en omfattande undersökning af förevarande angelägenhet, ha dervid först upptagit ständernas utlåtelse or de betänkliga olägenheter som skola förorsakas i följd af saknade bestämmelser för ifrå gavarande försvarslösa. I afseende härpå yttrar justitiekansleren: Ehuru visserligen den hitintills under några få ä! vunna erfarenhet rörande verkoingarne af de uta Eders Kongl. Maj:t till upplysningens spridande och lidandets lättnad samt den allmänna välmägans för kofran vidtagne åtgärder, mäste finnas alltför ofull ständig, för att deraf skulle kunna dragas nägra o: svikliga slutföljder, torde denna erfarenbet dock vars tillräcklig till bestämmande af omdömet i fråga on och hvilka vidare förfoganden för närvarande börs vidtagas i afseende på försvarslösa personer. Det är. erkändt, att behandlingen af sädane sam: hällsmedlemmar, som de, hvilka här i Sverige kalla: försvarslösa (arbetslösa), i alla tider och nästan i alls länder ansetts vara förenad med de största svärigheter; men kanske har man i den öfriga civiliserade verlden aldrig varit mera villrådig än just under de sednaste ären om hvad som i detta afseende är att tillgöra. De försvarslösa eller arbetslösa kunna lämpliger fördelas i två stora afdelningar: 1:0 de för brott straf. fade (sf fransmännen kallade les liberås) och 2:c de ostraffade, samt hvardera af dessa åter i a) de ar betsföra och 5) de icke arbetsföra. , Dessa fyra klasser af försvarslösa, nemligen: A) för brott straffade arbetsföra, B) för brott straffade icke arbetsföra, C) för brott ej straffade arbetsföra och D) för brott ej straffade icke arbetsföra personer torde i flera afseenden böra olika behandlas. Gränserna dem emellan äro dock icke alltid lätt bestämda, men en sädan bestämning mäste i alla fall a! lagstiftaren verkställas. I äldre tider, under de nä. stan ständiga krigen, var insättande i den värfvade hären. den utväg man allmännast ansäg sig böra anlita för att använda den arbetsföre straffade oeh icke straffade lättingen. Andra äsigter hafva dock under den sednare tiden gjort sig gällande i afseende på sättet för armeernas rekrytering, och det synes naturligt att ide länder, der konskription blifvit införda och säledes alla samhällsmedlemmar äro kallade till fäderneslandets försvar, har krigareyrket mäst ännu mera sles, hvaraf ytterligare den följd uppstätt, att i gådanperländer svärligen hvarken krigstjenst kunnat ädömas.såsom straff, eller personer, hvilkas vandel blifvit fläckad af brott, ens tillätas qvarstä i hären. Vare likväl fu bärmed huru som helst, så har emellertid genom upphörandet af ae för brott straf. fades och andre försvarslösas användande vid armåen en talrik och för den allmänna säkerheten våädlig del af befolkningen blifvit äterkastad på samhället. De för brott straffade försvarslösas antal har dessutom fått en betydlig tillvext, dels derigenom att sä kal lade frihetsstraff numera i de flesta fall kommit att ersätta dödsstraffen, dels ock i följd deraf att, säsom vanligen är fsilet dä missbruk länge få ohejdadt fortgå, man vid fängvärden öfvergätt från en ytterlighet till en annan. I stället för det menskligheten förnedrande behandlingssätt, som före den ädle Howards tid egde rum, då de flesta fångar i förpestade källarehvalf och jordkulor så att säga lefvande begrafdes samt den i fängelse en gång inneslutne sällan, och dä merendels med brutna lifskrafter, äter inträdde i samhället, kom man nästan omedelbart derefter till en sådan behandliog af fångar, att man, icke nöjd att bevara straff-fångens lif och helsa samt i öfrigt tillfredsställa en sann menniskokärleks fordringar med afseende ä hans förbättring, dervid öfvergiek till en pjunkig klemmighet och försatte brottslingen i ett tillstånd som, om det ock ej kunde väcka atund hos den fattige, frie och otörvitlige mannen, dock i allt fall vore af en så föga afskräckande art, att det ingalunda kunde anses afhälla den en gäng straffade från att änyo beträda brottets bana. Under sådana förhällanden vexte fångkostnaden jemte de straftades återfall till fasansvärd höjd. Förgäfves sökte man bot härför dels i de frigifne förbrytarnes ställande under polisuppsigt, den de mestadels förstodo att undandraga sig, dels ock uti deras inspärrande uti sä kallade korrektionsinrättningar, der man sällan kunde införa disciplin eller bereda tillräckligt arbete. Under det förstoämnde systemet bafva i Frankrike de frigifne fängarne kanske mest bidragit till förstärkande af det rörliga och till samhällshvälfningar i alla riktningar städse färdiga element, som de sednare ären stört detta lands lugn, och säkert skall fortfara att ätminstone hota detsamma sålänge tusendetals frigifne galerslafvar och fästningsfängar finna tillfälle att samla sig i den tongifende hufvudstaden. s Här i Sverige, hvarest hufvudsakligen det andra Her korrektionshussystemet blifvit försökt, kommo vi iter under de sista ären af detta systems fulla tillämpning derhän, att icke blott flera stora nybyggda irbetsinrättningar, utan fängelserna i nästan alla läRT nor XIV: Efter de händelser, dem vi i de föregående kapitlen skildrat, voro några månader förflutna. Adeln, församlad i samma audienssal, der vi redan förut sett den, omgaf hertigen, som för första gången sedan flera dagar var synlig, och hvars bleka ansigte ännu: bar spår efter I VitdÄMIKYRAVFR AFA vv ALE. svd få