Aftonbladet – 15 juli 1852, sida 3

ju, Landais, att vedergällningens dag en gång skulle komma; finner du nu, att jag är hämnad ?) Vid denna af Etienne så plötsligt afgifna förklaring, dolde Marie sitt ansigte och den unge sekreteraren bleknade, Landais förblef ett. ögonblick stående utan all besinning; han förde begge händerna till sin panna, som om han fruktat för sitt förstånd. Albert kanslerens son ... upprepade han; nomöjligt! . .. begge två äro döde... — Så har du trott, svarade Etienne med hånande skadeglädje; men denne räddades af mig., Dn ljugerl — Jag eger bevis derpå. — Du ljuger!s — Se här., — Ett dokumentitn utropade Albert. — Ja, och undertecknadt af munkarna som emottogo honom; , Verkligen... det skulle då vara sant?. — Se sjelf.n il Den unge mannen fattade pergamentet, och efter att hafva genomögnat det, yttrade han: Detta utgör då det enda vittnesbördet om min härkomst, detta är då den urkund, som tillförsäkrar mig ett blodets arf, för hvars skull jag: måste afstå från allt förbarmande, från all lycka! ... Nej, jag förkastar den!...v — vÅtergif mig dokumentet! ropade Etienne. — pDet tillhör mig,, återtog den unge. manHen; jag ensam eger rätt att deraf begagna mg) — Och hvad ämnar du företaga derMed ?? Utan att lemna något svar, skyndade Albert till spiseln och kastade pergamentet i lågorna. Olycksalige! utropade Chauvins — Någon annan må nu göra anspråk på ert ädla namn, messirex, återtog den unge mannen lugnt; jag är blott ett öfvergifvet, faderoch moderlöst barn, en tiggares son, som icke eger någon annan slägt, än denna qvinna och denne gubbe.n Landais upplyfte mot himlen sina tårfyllda ögon och omfamnade sin dotter. Nu, min dotter; kan: jag lemna: dig utan fruktan., yttrade hänmed djup stämmas ty du har någon som älskar dig lika högt som jag !