Aftonbladet – 7 juli 1852, sida 2

stundom just uti det väsentliga, äro hvarandra; närmare än de sjelfve någonsin kunnat före) ställa sig, så länge de suto på hvar sin kammare och uti-fantasien uppgjorde: för sig sjelfskapade bilder af motståndarne såsom snart sagdt vidunder af oförnuft och envishet. Dessa fördelar af personliga möten till öfverläggning om angelägenheter, hvarom åsigterna äro eller anses vara delade, äro allmänt erkända. Men vilkoret för en sådan förmedling af ytterligheterna genom det personliga utbytet af åsigter är just den personliga sammanvaron. Det innebär derföre ett förbiseende af ett mötes väsende, när man företager sig att till ett sådant insända skriftliga utlåtanden, likasom till en embetsmyndighet, men sjelf genom personligt uteblifvande dock undandrager sig diskussionen om de åsigter, man uttalar. Man bör hoppas att ett sådant missbruk icke må komma att oftare förnyas. Det vore eljest, om det vunne en allmännare efterföljd, i stånd att icke blott beröfva dessa möten deras sanna karakter af öfverläggande och deras egentliga intresse för deltagarne, utan äfven snart nog undergräfva sjelfva deras tillvaro. Ty huru mången skulle väl vilja deltaga i ett möte, hvars hufvudsakliga sysselsättning omsider blefve att afhöra uppläsningen at skriftligen insända afhandlingar öfver frågor, som författarne sjelfve händelsevis behagat för sig uppkasta, med åliggande måhända dessutom för de personligen tillstädeskomne deltagarne att äfven bekosta tryckningen af de frånvarande insändarnes skrifter? Och hvilken frukt för åsigternas utveckling stode väl alt vinna af så beskaffade möten? Man har ju Kongl. Maj:ts ecklesiastikdepartement och konsistorier och direktioner för emottagandet af skriftliga utlåtanden och framställningar; och man har dessutom numera tryckpressar att tillgå äfven annorstädes än i Stockholm. Må man anlita dessa för offentliggörandet af sina afhandlingar; ju mera, desto bättre! Men må man åtminstone såsom frånvarande derifrån förskona dessa möten, hvilka ju icke kunna diskutera med frånvarande, och för hvilka tiden under tre eller fyra dagars sammanvaro hvart annat eller hvart tredje år sannerligen är för dyrbar för att upptagas med granskning af insända krior. Vi hafva med dessa anmärkningar endast uttryckt en åsigt, gom vi hörde uttalas af flere deltagare 1 mötet i anledning af den diskussion, som vid mötet uppstod rörande ett ifrån ätskillige lärare vid elementar-läroverket i Carlstad insändt skriftligt anförande, och hvarunder tankarne visade sig delade, huruvida dylika anföranden ens borde få upptaga tiden med mötet, än mindre erhålla plats i en blifvande berättelse. Vi kunna för vår del på ofvannämnde grunder icke annat än instämma uti ogillardet af dylika skriftliga insändningar, särdeles af polemisk art, vare sig i den ena eller andra riktningen, och det alldeles oberoende af vår åsigt om den ifrågavarande skrifvelsens innehåll i sak nu för tillfället. Helt annat är naturligtvis förhållandet, om en -författare insänder ett redan utgifvet arbete, eller en skolman framställer tt skriftligen utarbetadt förslag till någon förbättring i etå eller annat afseende, och derom begär iraötets utlåtande; såsom t. ex. grefve Torsten Rudenschöld gjort med sin förtjenstfulia folkskoleplan. Mötet bör visserligen äfven i sådana fall endast med strängt urval inläta sig uti någon pröfning af framställningar, som I göras af personer stående utom mötet. Men jatt t. ex. uti förevarande fall afdelningen för ifolkskoleväsendet egnat en särskilt uppmärksamhet åt grefve Rudenschölds förslag, ehuru grefven sjelf icke hade tillfälle att vara till städes vid mötet, lärer väl ingen, som har någon kännedom om denne ovanlige mans utI märkta förtjenster af det svenska folkskoleIväsendet, kunna annat än gilla.