fånge? Inbillen j er, att man på deita.sätt bortröfvar en hertig af Bretagne från dess egna stater? Nej; utan tvifvel söker man man mig redan, och, när dagen gryr, -skola mina soldater skynda hit för attrycka mig ur ert våld. — Jag vet det, moneeigneurs, svarade. vicomten 3. ,men nör dagen inbrutit; skall det vara förgent.o — Hvad vill ni, säga? — Att, om vi valt detta värdshus till samingsplats, monseigneur, sådant skett, emedan inom några ögonblick de tappraste adelsmännen i hertigdömet här skola infinna sig, rustede i vepen och färdiga att tjena er sågom eskort. — Och hvartkän örten j föra mig ? Hun plundrad och utarmad adeln än ör, eger den ännu tillräckligt många stöder och slott, skyddade mot soldaterna, för att kunna erbjuda monseigneur en till tillflykteort. — Ah! sådant kalias högförräderi och nidingslåds; utropade hertigen. — Blott nödvärn, monseigneur ! ena slungade mot adelsmännen en vredgad olick, Åflägsenen er, mina herram, yttrade han högdraget; men kommen ihåg att jag skall NVÄmnas. Han fattade en bänk och satte sig der, med sorslagda armar. En paus uppstod, hvarefter stienge sakta närmade sig och, i en på en sång sorgsen och aktningsfull ton yttrade: ;Om förlåtelse, monseigneur; ännu ett ord! sndast med grömelse har adeln skridit till det steg den nyss tagit; den har väntat, hoppate det längsta. Van att bära stålrustning, har len lidit: med samma undergifvenhet och försakelse, som om den burit munkkåpen,. Hör lå en gårg vår bön, monseigneur! Vi erbjuda ir. valet meilan 0ss, som utgöra en delaf er gen makt och ära, och denne tiggare, som nnästlat sig i ert beskydd, för aut nedöraga llt ädelt i stoftet, Hvad har han gjort för