Aftonbladet – 26 juni 1852, sida 2

nas. För uppnåendet af detta lofvärda syfte är väl cke det ifrägavarande latinska profvet numera något sumbärligt medel, men medgifvas borde dock, att det bete, som för beredelsen till detsamma erfordras — tudium af det klassiska Roms auktorer — längt ifrån att rara, såsom i ansökningen säges, andefattigt, — tvertmm, under förutsättning, att sjelfva sprakelementerna ära edan i ungdomen inhemtade, utgör en ganska anderik ysselsättning, bidragande till ett nyttigt förräd, icke lott af ord, utan äfven af tankar. Den, som i liket med den und. ansökningsskriftens kunskapsrike författare, eger håg och intresse för litterärt arbete, borde icke anse den tidför vetenskapliga studier förtorad, som blifvit använd på dessas grundläggning och befrämjande genom humanistisk bildning. Om ibland de öfrige, som samma skrift unodertecknat, flere dock dela det framkastade yrkandet om en på latinläsning förspild tid, torde dock, på grund af individuel kännedom, det vara tillåtet att tvifla på nägon vidgad lust bos de fleste att ät de egentliga vetenskaperna egna en rymligare tid, äfven i händelse det öfverklagade profvet skulle varda dem efterskänkt. Det svaga, emot latintalandet anförda argumentet, tt detta spräks uttalsreglor numera äro okända, synes icke tarfva annan vederläggning, än att detsamma i långlig tid, oaktadt denna bristande kännedom, utgjort curial-språket i både lärda och diplomatiska kommunikationer mellan skiljda nationer. — Dä utur dessa grunder konsistorium icke instämmer i den öfver det Latinska disputationsprofvet afsagda ovilkorliga förkastelsedom, bör dock, med undseende för det kända förhällandet — måhända lika mycket en följd af lärdom, som dess motsatts — att latintalandet vid sjelfva universiteterna börjat att ringare aktas, konsistorium icke envist yrka det ifrägasatta protvets oförändrade bibehällande; men att i dess ställe substituera det, som af sökanderne aldraheldst önskas, författandet af en predikan, kan för sin del konsistorium alldeles icke anse tillfyllest görande. Väl utgör predikan en så hufvudsaklig del af det presterlisa åliggandet, att för sin del konsistorium gerna skulle önska en föreskrift derom, att ett predikoprof före admission till pastoral-examen, likasom nu före prest-examen är stadgadt, afläggas skall: men, oaf sedd kontrollens anmärkta svårighet, bör i betraktande tagas, att ädagaläggandet af en helt annan färdighet, nemligen den att med logisk reda mundtligen uttrycka sina tankar, genom disputationsprofvet åsyftas. Enär denna färdighet hos en prestman, som bör vara mäktig att äfven i mundtligt föredrag öfvervinna dem som emot säga, ofta i embetsutöfningen tages i anspråk, så mäste, med bibehällande af ett disputationsprofs ändamälsenlighet, konsistorium omfatta sökandernes andra alternativ, nemligen att vid detta prof svenska språket mätte, i stället för det latinska, få när den speciminerande det önskar, begagnas. Då konsistorium nu öfvergär till den andra delen af den underd. dispensansökningens innehäll, nemligen att filosofiska och humanistiska kunskapsämnen mätte utur pastoralförhöret för sökanderne, likasom tör graduerade prestmän, uteslutas, så anser konsistorium aldraförst hvad den 6fta törebragta, af sökanderne utan egentligt yrkande vidrörda, anmärkningen om pastoralexamens fullkomliga obehörighet beträffar, sig böra i underd. först tillkännagifva sitt instämmande uti de skäl, som af den sednast tillförordade kyrkolagskommitteen blifvit för denna examens ibehällande avförda (motiverna till kyrkolag, pag. 5). At prestembetets framför öfriga embeten i staten ojemförligt djupare vigt och af dess egendomliga bestam melse att verka för de högsta och dyrbaraste andeliga ändamäl, följer för dess innebafvare ett ovilkortigt äliggande att oaflätligt tillväxa bäde i teoretisk insigt och praktisk förmäga; och att de framsteg, som härutinnan göras under de första embetsären, underkastas en örnyad pröfaing, innan ansvaret för en egen församlings själavärd ät nägon uppdrages, bör val sålunda icke anses för en oskälig fordran. För sin underd. anhällan om betrielse från pastoralförhör i andra än teologiska ämnen, hafva flera mer och mindre giltiga skäl blifvit afsökanderne anförda, hvilkas utförligare granskning torde konsistorium så mychet heldre i näder efterlätas, som det redan i början af detta utlåtande framställda formella hindret för näd. beviljande af den sökta dispensen icke lärer kunna genom berörde materiella skäl undanrödjas. Endast i allmänhet får i underd. konsistorium anmärka, att, då sökanderne, visserligen ej för alla utan fog, klaga öfver i vissa fall inskränkta befordringsutsigter i följd af.de olika pastoralbetyg, som kunna uppkomma genom ett större eller mindre antal examensämnen i de serskilda stiftens examenskollegier, de likväl ä andra sidan alldeles underlåtit fästa uppmärksamhet på den orättvisa, hvilken, i fall deras begäran i nåder bifalles, skulle tillskyndas alla de obefordrade prestmän inom detta stift, hvilka redan undergätt en sä fullständig pastoralexamen, som i författningarne föreskrifves och i detta stift är häfdvunaoen. : Till antalet äro desse stiftets infödingar icke färre än 25, oberäknade de 11, som endast afla-t det föregående disputationsprofvet. Det generella betyg, desse examinerade genom sammanräkning af en större nängd specialvidetur i sia pastoralexamen erhällit, blifver icke billigtvis jemnförligt med deras , som ifrån en större del af dessa examensämnen skulle befrias, utan att derföre hafva, säsom händelsen är med de graduerade, presterat nägot surrogat i en föregäende högre filosofisk examen. — Då kompetens med examinerade ifrän andra stift mera sällan inträftar, så skulle deremot inom samma stift, derest rättighet att godtyckligt skilja mellan dispenserades och odispenserades betyg icke ät konsistorium upplåtes, orättvisa, så länge detta förhällande fortfar, nästan vid hvarje pastoratssförlag, som af ograduerade sökes, blifva hardt nära oundgänglig. Om en sådan påföljd af den underdäniga ansökningens framgäng icke blifvit för sökanderne af den förespeglade egna fördelen undanskymd, kan at rättsinnige prestmän konsistorium icke annat vänta, än att den sökta dispensen alldeles icke blifvit föremål för nägon underdänig begäran. Ätven detsamma ville konsistorium hoppas om den nog ensidiga jemnförelsen emellan filosofie kandidatexamen och den knappa filosofiska delen afen vanlig prestexamen med ograduerade studenter, samt de i följd deraf framkastade nog förnärmande insinuationerna mot dem, som den förra undergätt. För att icke med flera anmärkningar tynga detta redan nog vidlyftiga utlåtande, utbeder sig endast konsistorium få i und. nägot tillägga angäende det redan här ofvan antydda behofvet af förändrade och bestämdare stadgar rörande de prestoch pastoralförhör, som af stiftsstyrelserna anställas. Att uti hvartdera af dessa endast teologiska Järdomsdelar egentligen böra ingå, lärer af ingen bestridas; men då af alla sakkunnige erkändt är, att för det teologiska vetandets grundlighet och fruktbärande beskaffenhet nödvändigt fordras en förberedande kännedom af filosofiska och filologiska eller s. k. humanistiska discipliner, så utgöra äfven dessa i en grundlig prestbildning hufvudsakliga elementer. Att vid rikets universiteter mätte för blifvande prester icke blott en teologisk, utan ock en filosofisk examenskurs, motsvarande ungefärligen det för medicinska och juridiska fakultetsexamina stadgade philosophico-philologiska förhöret, varda i nåder anbefalld, är fördenskull en sä vid som utom riksdagar af presteständets representanter ofta förklarad önskan, och konsistorium åberopar för sin deli underdänighet sitt öfver kyrkolagskommitteens förslag i detta hänseende är 1850