Aftonbladet – 26 juni 1852, sida 2

Marie smålog. i pHvad är allt detta annat än ett döfvande brus för vårt bjerta? svarade hon. Landais uppsteg hastigt; för första gången kände han sig träffad af en aning, att hans dotter kunde göra sig en annan föreställning om lyckan än han sjelf; men han sökte med hela sin viljas kraft bekämpa denna tanke, som skulle brutit stafven öfver femton års ansträngningar. Du misstager dig, yttrade han med rörelse; du har illa rådfrågat dina tycken.. Alla känna vi begär till det som är upphöjdt; obemärkthet är vanmakt, och vanmakt är lifvets olyckaln : ;Jag är född att tro på er och lyda er, svarade Marie undergifvet. — ,Låt mig skapa ditt ödel!s återtog Landais efter någon tystnad; tro mig, de gamla ega erfarenhet! Jag bar förberedt allt för din framtid; ännu några månader, och sjelfva döden skall icke rubba mina planer, ty, innan jag lemnar denna verld, skall jag hafva förskaffat dig en beskyddare, som skall göra dig till en ädel och mäktig dam. . Jag har redan utvalt honom., — ;Hvad mener ni, min far?, utbrast Marie. Skattmästaren ålade henne tystnad med en vink och fortfor småleende: xOm den saken få vi tala en annan gång; min sekreterare Gutgum väntar mig, Farväl mitt barn! Lefobekymrad och. förlita dig helt och hållet på din far!s Efter några ytterligare ömhetsbetygelser aflägsnade ban sig. Men hans sista ord hade djupt skakat den unga flickan. Dessa planer till giftermål och upphöjelse tillintetgjorde i sjelfva verket hennes käraste förhoppningar. Om hofvets förförelser på henne icke utöfvat något inflytande, om ännu ingen könsla af bögmod eller ärelysnad vaknat i detta unga hjerta, så var det blott emedan en varmare