Aftonbladet – 26 juni 1852, sida 2

böjelse helt och hället uppfyllde detsamma: hon älskade. Albert. Att beskrifva den förtrollning, som dragit henne, skattmästarens dotter, mot den unge novisen, hvilken fått sig uppdraget att undervisa henne i sång; genom hvilken tillfällighet dessa unga hjertan, för att så säga, mött hvarandra i sin längtan; hvilka strider å Alberts sida föregått; hvilket ömt deltagande å Marias, och huruledes den länge bevarade hemligheten omsider under tårar undfallit dem båda; att beskrifva allt detta, säga vi, hvartill skulle det tjena? Hvem känner icke de tusen skiftningarna. i denna roman, så alltid ny och dock sig alltid lik. Marie hängaf sig åt denna kärlek med ett hoppfullt förtroende — de lyckliga frukta ju så sällan för framtiden! — Albert med mera skygghet och misströstan. En sorgens son, hade han tidigt vent sig att betrakta lifvet såsonr ett.fiendtligt öde och att föga tro på dess hägringar. Marie ensam förmådde ingifva hanom mod; till: hennes ord lyssnade han gom tillen engels löften ifrån Gud. Olyckligtvis hade skattmästaren alltför brådstörtadt kommit att afoemta henne från klostret, och den unga flickan nödgades resa, utan att ens hinna förbereda Albert på en skiljsmessa. Man kan således döma om hennes glädje; då hon af sin fader: förnam den unge mannens snart förestående ankomst, jemte dess egen afsigt att beskydda honom. Men verkan af denna underrättelse tillintetojordes plötsligt genom antydningen om ett förestående giftermål. Såvidt nemligen makten och rangen ensamt borde fälla utslaget, hvad egde då han att hoppas, han den faderoch moderlöse, som, uppfostrad genom munkars barmhertighet till och med saknade ett namn? Att skattmästarens val utfallit ien annan riktning, hade han ejelf tydligt nog låtit