Aftonbladet – 16 juni 1852, sida 2

Och deri gjorde jag måhända orätt? Man gör alltid orätt uti att sätta sig til motvärn då man är säker att blifva slagen; jag, ser du, kamrat, jag försummar aldrig at uppfinna skäl för dem som äro starkare är jag. Med hatten i handen tackar jag dem fö; det onda de uraktlåta att tillfoga mig; jag emottager hvad de äro mig skyldige såsom er ren gåfva; kortligen, jag gör mig så liten at de måste böja sig för att kunna nå mig., Detta har lyckats dig rätt bra, sade Landais, i det han kastade en gäckande blick på skräddarens trasiga rock. Jag ser hellre hål på min. jacka än på mit skinn, svarade Ivon; om uppbördsmänner sågo mig i vackrare kläder, skulle de öka mina utlagor. Det fetaste villebrådet blir förs uppätet, kamrat, och vi småfolk äro adelns villebråd. Det vill sägan, anmärkte Landais, i då han skarpt betraktade honom, patt du är rikare än du vill synas? Ivon bleknade. , Å Jesus! hvem har sagt något sådant?, ut. ropade han; jag rik? Jag som blott behöfve käppen och säcken för att likna en tiggare; jag som icke eger en bit öfrig af min sista brödkaka, utan kommer till dig för att begära en aftonmåltid! Pierre höjde på axlarna. Fruktar du inte att jag skall angifva dig eller begära din bjelp, usle gnidare? sade han föraktligt: Göm dina solkronor och gyllne englar, om du eger några! Hvad rö! det mig? Jag har för närvarande helt annat att tänka på.n En ling paus uppstod; de begge skräddarne satte sig framför eldstaden, Med stirrande blickar, sammantryckta läppar och de knutns händerna stödda mot knäna, syntes Pierre : sina tankar fullfölja någon hämdfull plan.