Aftonbladet – 16 juni 1852, sida 2

Hans anletsdrag utvisade en af dessa rödbrusiga fysionomier, der list och feghet dölja sig under en skenfager yta af godlynthet. Vid Landais åsyn höjde han medlidsamt på axlarne och räckte honom handen. Nåväl, min -stackars kamrat, sade han i en gråtmild ton, man har då hållit försäljning hos dig? Messire Chauvin: hämnas ! mumlade Landais, som mera tycktes besvara sina egna tankar än skräddarens ord. Den sednare skakade på hufvudet, Ja tyvärr! suckade han; det var en stor olycka, att den hädangångna Marguerite nånsin blef sedd af kansleren. En annan skulle funnit sin uträkning dervid; men Marguerite var ett helgon. Också blef messire Chauvin förtörnad, du förlorade till en början din plats såsom hofskräddare hos grefve dEtampes, numera vår nådige hertig. Ja, och sedan har kansleren förföljt oss öfverallty, afbröt tvärt mäster Landais; sedan har arbete felats oss, sedan dukade Marguerite under för sorg och elände .-. Se der hvad du har att säga mig, icke sannt? Det är ditt sätt det der; du tröstar alltid andra medelst upprepande af deras missöden; du gråter blott för att afpressa dem ännu bittrare tårar! Tilllägg, medan du är i farten, att min dotter och jag inom åtta dagar icke skola hafva något att luta våra hufvuden emot, och att vi måste, hon och jag, lägga oss att dö vid foten af korset i något gathörn. Tror du att jag icke besinnat allt detta och attjag behöfver dina ögon för att ge hvad som ligger för mina fötter ? ;Mert felet är äfven ditt egets, yttrade Ivon med en egensinnig åtbörd. Är felet mitt? Ja, ty du har trotsat messire Chauvin, du har förebrått honom hans lättsinne,