Aftonbladet – 28 maj 1852, sida 2

farten, snafvade, föll och rullade utför sluttningen. Ludvig, ännu mera förskräckt, störtade efter. t Nu hade det visst varit lyckligare om Ludvig behöft störta sig i vattnet för att rädda, om han behöft våga lifvet för henne, och hon fått honom att tacka för räddning från verklig lifsfara, men så gynnsam var ej lyckan. Den egentliga sluttningen upphörde några steg ifrån åbrädden. Flickan stannade således innan hon hunhit vattnet. Flon hade visst obetydligt stött sig, men Kanske mest af skrämsel öfver fallet, låg den lilla sylfiden der. nu gråtande. Ludvig var förtvillad öfver sin oförsigtighet, han smekte henne; kallade -henne vid de ömmaste namn, och frågade med-oro, om hon gjort sig mycket illa. Flickan, som nu såg Ludvig på färmare håll, fann honom alldeles ej förskräcklig; hon svarade småleende, att hör ej stött sig alls: Men då hon skulle resa sig, befanns det likväl att hon vrickat sin ena fot; Ludvig bad så bjertligt och såg så vänlig ut, att Hon utan svårighet tillät, att han fick bära henne hem till hennes föräldrar, som bodde blott några få stenkast derifrån. Ludvig tyckte väl nu ått det ej var alldeles samima engel som denchan sett icdrömmen,; men en liten obeskrifligt täck flicka vår: det i alla fall, som han: nu bar i sina armar. Flickan var den lilla Tilda Berge. Att Ludvig nu fick tillstånd att umgås i huset, förstås af sig sjelf, han var ju dessuutom redan, Gudbevars! studerande läkare, och det vår väl ingen som var närmare skyldig att sköta lilla Tildas vriekade fot, som visst ej var svår ätt sköta, ehuru Ludvigej så snart ville förklara den fullkomligt, fri för fara. Och på eh gång sjönk drömbilden, som förut varit en fullväxt, idealiskt skön flicka, ner till storleken af ett vackert barn, alldeles lilla Tilda, och växte med.-henne. Det. val! en kärlek, barnslig, om man så vill, men kärllek var det visst. Också döljde han den :; djupet af sitt hjerta. Det -skulle plågat honom att tro, att någon kunnat ana den. Hans leksyster, den glada Anna Greta, var visst