Aftonbladet – 27 maj 1852, sida 3

skrift om runstenarnes älder. Den s. k. hedniska bönen på Glavendrupstenen: Thor vige dessa runor!, upplöser sig helt enkelt i den på runstenar vanliga underrättelsen om ristarens namn och öfversättes rätteligen sälunda: Thor högg dessa runor, hvilket redan Sjöborg visat och Dieterich bekräftat. Beviset om hednisk älder förfaller säledes. Att ordet rida, (frän Valhall utstängd vålnad), som förekommer på denna och Glimmingstenen, kunnat qvarlefva äfven under kristna tiden med mer eller mindre modifierad betydelse, lärer väl ingen på allvar vilja bestrida och säledes ej heller deri finna nägot afgörande bevis för inskriftens bedniska ursprung. Vär allmoge tror än att sjelfva Oden ofta rider och spökar. Vi skrifva än i dag tbordön, onsdag, thorsdag, fredag m. fl. hedniska ord, utan att räknas för hedningar. Tjängvidestenens ättafotade häst med en ryttare, iklädd bredskyggad sid hatt, kan väl antagas föreställa Oden och Sleipner; men hvem vet derföre, hvad de nu oläsliga rusorna innehälla, kanske en katholsk — besvärjelse. Om manristar runor på Fogelbergs Oden och den uppletas efter nägra seklers härjande barbari, kan den ock gälla som bevis på runornas hedniska älder. Viyrka emellertid icke såsom nägot afgjordt och bevisadt,attrunristning ej i Sverige förekommit under hedniska tiden; vi pästä blott, att sädant är svärt att bevisa, och oftast blifvit på underhaltiga grunder försäkradt, samt att allmänna satser, om än så mytosofiska, ej ersätta fakta och ej kullkasta dem. Då det är faktiskt, att våra gotiska stamförvandter först lärde bokstafskonsten af den kristne Ulfilas samt att vära runor mycket närma sig dem och med lätthet kunna frän dem härledas, säsom Bredsdorff visat, anse vi osannolikt att hvad de sydligare Gotherna först sent erhöllo. genom beröring med kristendomen, skulle ha varit en ursprunglig tillhörighet för deras mera isolerade stamförvandter inom den skandinaviska halfön, ehuru vi gerna medgifva, att det låter tänka sig, att en och annan mansälder före kristendomens införande i-norden skrifkonsten hit spridt sig från grawnarne. Det är den ursprungliga runkultaren i norden vi ej kunna antaga och anse icke Asarne säsom dess grundläggare, sä vida man: ej vill nedflytta deras invandring hit till tide.na efter Ulfila. Med starka färger skildras Carl XI:s ovärdiga behandling af De la Gardie. Sådana sånningar har denna akademi ej förr ens framhviskat. Carl XI hyr i sin. dagbok antecknat sin fasters, grefvinnan De ia Gardies bortgång ifrån denna usla verlden. Talaren anmärker härvid: Huruvida icke denna usla ren skulle, utan honom (konungen), blifvit för hans aster betydligt mindre usel, derpå tänkte han då förmodligen ej; lika litet att den aflidnas son, en af hans redligaste tjenare, äfven var son af laglige egaren till den bit af vår usla verld, som kallades Venngarn, och hvilken han på tredje dagen efter begrafningen reste ut att besöka säsom sin ... Af den bild, som en gäng skall franstå ur en fullständig skärskådning af Carl XI:s egenskaper och regering, hafva förunderligen länge nästan blott de ljusa sidorna varit sedda; eller sä, att de mörka, om de ej kunnat alldeles döljas, likväl alldeles öfvergjutits af de förras sken och oinskränkt urskuldats genom dem.,