Aftonbladet – 27 maj 1852, sida 3

Litteratur. Svenska akademions handlingar ifrån år 1726. Tjugondefjerde delen. Förevarande band omfattar akademiens verksam het för åren 1847 (slutet) och 1848. Vi skulle tro att akademien vunne ett betydligen ökadt intresse bos allmänheten, om förhandlingarne vid hvarje samms komst kunde särskildt och utan uppehäll utgifras Då hvarje sådan har att fägna : sig öfver närvaron af sjelfva gräddan af Stockholms befolkning, skulle sannolikt en stor del af åhörarne bli afnämareaf akademiens handlingar, om de i rättan tid utgäfves, innan intresset hunne afsvalna. Man klagar ofta öfver klen afsättning af den bättre litteraturens alster; men ej sällan är felet icke i första rummet allmänhelens. Den väntar ännu förgäfves på de förlängesedan hällva talen öfver Franzen, Brinkman och Berzelius, jemte flera at de: belönta skrifterna och ärliga minnestalen; men snart är större delen af dessa glömd i följd af den långsamma utgifningsmetoden, som mindre torde böra tillräknas sekreteraren, än bristande sammanhällning eller punktlighet bos en del af ledamöterna. . Nu föreliggande del öppnas — som vi tro, för första gängen — med en fortsättning af ett i föregående band päbörjadt minnestal. Det.är hr Atterboms öfver Olof Rudbeck d. ä. Det utgör i tvåfaldigt afseende här en fortsättning, enär det afslutar de i föregående del började betraktelserna öfver Rudbecks atlantika. ; 1 Talaren uppträder med bestämdhet emot den nägongäng yttrade åsigten, att det ej skulle vara sä helt med Rudbecks egen öfvertygelse om de i nämnda verk framställda päståenden; och antyder mer än en gäng huru bergfast hans tro var på sina forskningars skörds. Vi äro visserligen icke böjda för att med Berch antaga, att det hela endast kunde vara ett tankespel; ännu mindre instämma vi i Hwassers, likväl endast vilkorligt, framkastade TFörslagsmening, att sjelfva grundtanken deri vore en djup och genomgripande ironi: likväl mäste vi bekänna vår Öfvertygelse, att Rudbeck endast gqualitercungue trodde på sina egna satser och näppeligen inför en samvetsdomstol skulle ha i strängare mätt vidbällit dem. Den historiska vetenskapen hade ännu icke i Sverge på Rudbecks tid — med undantag af Stjernhöök, efter hvilken en reaktion inträdde — hunnit till ett sannare sjelfmedvetande, Den innehade ungefär sam ma ställning, som en del politiska partier i vära dagat, de der ej ovilkorligen sakna öfvertygelse, men hos hvilka känslan, instinkten, oklar blandning af egennytta och rent nit, fördomar, fåfänga, rätthafveri och den öfvervägande inflytelsen af ett efterfikt mål och och mindre medvetslöst usurpera öfvertygelsens med. en osminkade sanningens tron. Den var ett slags patriotisk snillekamp, en gothomani eller urartad skandinavism, deri fäderneslandets ära öfserröstade sanningens, utan att man egentligen sökte, knappast anade, förbundet med dunklare makter. Ljuset föregäs af kaos. , Hela samtiden var till viss grad, hvad akademiens skådepenning så träffande antyder om Rudbeck: inquirendo vastus, fingendo giganteus. En slags -bekännelse om pia fraus gör Rudbeck sjelf i bref till De la Gardie: Väl, om de komma med större ljus i vär historia! Jag skall dä anse mig, lycklig, som med mina osanningar retat dem att framleta sanning. Ingen skulle sä snart ha seglat till Ostoch Westindien, om ej, de som först seglade dit föregifvit en större rikedom än der var. Emellertid lärer Rudbeck ba. motarbetat tryckningen äf Messenii historiska arbete, enligt hvad vi tro vara bestyrkt i Gahms handskritter (under Messenius). Hufvudsaken för Rudbeck var alltid; att Sverige genom verket (Atlantikan) kunde få sin äras. Så dömde. ock samtiden. Fans gypmare Dela Gardie skref, att han hafver sä illustrerut värt fädernesland, att alle, som äro rätte patrioter, hafva orsakbetacka ochi berömma honoms. Carl XI hotade med sin onäd bädeg utoch inländska män, som djerfdes sätta i fråga gatser, hvilka rörde svenskarnes, d. v. 8. kans tillhörighets ära. Ingen kan i våra dagar sjelfbehagligare stoltsera öfver racehästar: och fullblod. Talaren prisar Sveriges allmoge på Rudbecks tid, såsom öfverhufvud befintlig på en hög ståndpunkt. Dervid stannar han i någon strid med en annan 1edamot af akademien, hr Malmström, som skildrat bondeständets ställning säsom vid nämnde period ytterst sorglig och närmande sig slafyerigt, i Huruvida Uplands däoch nuvarande bönder äro vAsarnes äktaste afkomlingar,, torde vara tvifvelaktigt; Asarnes ästlingar voro väl hufvudsakligen krigar höfdingar och aristokratiers stamfäder, och den all-) moge, som läg närmast deras hufvudsäte; härstgm: made sannolikt från de äldre inbyggarne,, hvilka blefvo de nya herravnes första skattoch vapenskyl diga manskap, -innan-de hunnit sprida sitt välde öf ver nordens öfriga landskap och riken: -Ingjald Ti!räda tog ut stegen på den banan, j Såsom ganska hällfasta insagor om runor från! hedniska tiden anföras Jellingestenarne i Jutland, Slavendrupstenen på Fyen, Glimmingestenen i Skäne och Tjängvidestenen på Gottland. Att ej andra, möra bevisande, kunnat anföras, väcker misstro. Jeliinges:enaines ibskrift bar skett i kristna tiden, säsom revan Langebeks vän, den äfven af P. Erasm. Miller, högt aktade Brocman för nittio är sedan visat i sin.