Aftonbladet – 26 maj 1852, sida 3

som Gud gifvit henne säsom en oafhändelig tillhö righet. I) I grund häraf är klart, att samvetsfriheten, hvar med störstås rättigheten; att efier egeu öfvertygelse Itro och dyrka Gud, samt ait:bekänna sin religior utan hinder af lagar, stiftade för religiösa eller poli tiska ändamäl, utgör ett folks dyrbaraste rättighet, samt att det folk, som saknar samveisfrihet, mäste, om det ock i det fullaste mätt eger all medborgerlig frihet, anses säsom slafviskt, och att detta slafveri ä så mycket odrägligarö och nesligare, som Andan och Själen äro högre och ädlare än kroppen. De män, som är 1809; i Sverige äterställde den lagbundna borgerliga friheten, insågo ock, att et folk ej kunde benämnas fritt, som saknade andelig fribet, hvadan de i regeringsformens 16 nedlade en borgen och ett skyddsvärn för den andliga, eller samvetsfriheten. Huru sedermera, i st let att gifva helgd och tillämpning åt lagen, en fanatisk reaktion inträdt, som antingen af okunnighet om lagens rätta mening eller af andra skäl tillskapat domslut, hvilka, jemte det de innefatta ett väldförande af den be svurna grundlagen, höljt fåderneslandet med vanära, är allt för väl bekant, för att här vidare omnämnas. Om ock, såsom ordspråket lyder, hvad som är sked ej kan omgöras, bör man dock med skäl kunna förvänta, att sedan nyligen i en af de rättegångar fa natismen eller egennyttan tillskapat mot olika tänkande, upplyst blifvit, att genom regeringsformens 2 och 16 S hvarje medborgare blifvit tillförsäkrad rät tighet att sjelf välja den religion, hvartill han vil! sig bekänna, domaremakten hvarken kan eller vill öfverträda den besvurha grundlagen. Men hvad som I detta atseende väcker förvåning, för att icke sägs harm, hos hvarje rättänkande person, äro beteenderna hos konservatismens organ, Svenska Tidningen. Se dan det ryktbara katholikmälet blifvit bebandladt inför Svea hofrätt, väntade man med otälighet huru och på hvad sätt Svenska Tidningen skulle utläta sig om denna fråga, men tidningen förblef stum till dess efter halfannan mänads väntan, en medarbetare, den bekante B. under den 24 Mars tog bladet från munnen. Af denna höglärda signatur hade man, för att begagna oss af ett visst ryktbarvordet uttryck, med skäl kunnat vänta nägot riktigt dräpande i-sak. Men hvad finner man väl? Anfall mot Aftonbladet späckade med sädane godbitar eller dikter, som vatt i Sverige samvetsfriheten afingen lärer hafva på minst. hundrade är blifvit antastad; att utlänningarne beprisa Sverige såsom ett lyckligt land, der man ej vet af religionstvisterna; men hos oss får denna fredliga ställning namn af stillestånd och död. Dä likväl hos oss inom loppet af ett tiotal af är 2:ne oförvitliga medborgare blifvit för deras religiösa tro landsförviste, samt under det sjelfva artikeln i Svenska Tidningen nedskrefs intoleransen och fanatismen framkallat en ny religionsförföljelse, hvilker icke blott i Europa, men äfven i de mest aflägsna verldsdelar, väckt förundran, samt ådragit vanära öf ver värt land och dess barbariska lagar och institutioner, är det svärt att afgöra, huruvida man bör harmas eller le öfver författarens artikel. Har den tillkommit af illvilja, i afsigt att förvilla den enfaldige, förtjenar den förakt. Utgör den äter författarens mening, förräder den endast en sädan okunnig het samt, brist-på logik, att ett barn af 14 ärs ålder borde blygas att framkomma med nägot dylikt, och herr B. förtjenar då ej anvat svar på sin artikel, än att erinras om det bekanta ordspräket ne sutor ultra crepidamp. Med skäl har det väckt förvåning, att en så upp lyst redaktion, som Svenska Tidningens, kunnat utan reservation intaga en dylik artikel, samt att organen för det konservativa partiet icke funnit sig föranläten att, oberäknadt sina enskilda tycken, ifra för grundlagens helgd. Begriper då icke, eller vill icke redaktionen begripa, att all auktoritet samt säkerhet i samhället endast hvilar på aktningen förlagen, och att, derest man i ett fall öfverträder besvuren lag, man i och med detsamma banat väg för anarki och laglöshet? Eller tror dä redaktionen att, sedan det konservativa partiet sjelf gifvit exempel af lagarnas hänande, demokratien, om den komme till väldet, skulle visa större moderation? Eller vill det konservativa partiets organ pästå, att lagen endast är till för dess motständare, men icke för partiet sjelf? Sat sapienti! em. STUN TROR