Aftonbladet – 26 maj 1852, sida 3

kompositioner. Hvad frågar jag efter det der? !Jag vill kunna kalla min sonhustru vid et namn, som jag känns vid, sådant som jag hört dem i minbarndom. Anna Greta, sc det klingar så bekant, att jag kan bli ung pi nytt. Och en flicka är det, likaså bastant som hennes namn. Den blir eh dugtig hu stru.n Apropos af Tilda, eller Hilda, som jag ville kalla henne, jag kommer ihåg när bro I skötte hennes mor, under hennes sista sjuk. jdom. Bror talte då med verklig förtjusning lom den här flickan, hur öm och outtröttlic hon var, hur hon, den svaga flickan, nästa ett barn, vakade natt och dag och. .. Ja, vet bror, det var förunderligt hur ho1 i kunde stå ut. Hade det varit Anna Greta Iså skulle jag ej ha sagt någonting, men de der späda kräket! Jag måste ordentligt be. falla henne att taga någon hvila. Men hvac f— är det att tala om? Det var väl inte me än hennes förbaskade skyldighet att vårda sit Idöende mor... Nå nå, jag vill inte egentligen säga något ondt om flickan, hon kan vare brå nog för sig, bara jag slipper henne. Hor är väl litet giftsjuk hon, som andra flickor Ikan jag förstå, Men af fadren är det gemen latt ställa till sådant der.s — Men har bror någon anledning att misstänka honom för några tillställningar? Flickan är vacker och i alla afseenden älskvärd. inte kan han rå för det., Såå, kan han inte rå för det?. det var illa det; hvem f— ska rå för det då? Och efte hon är så rasande älskvärd, kan han inte fö henne bortgift ändå? Hvartör skall det just vara nin son — en man, som är förlofvad med en annan? Är det hederligt det? Men, bästa bror, du har ju ej en gång underrättat din son om din afsigt med honom. Änhu mindre kunde väl den stackars flickar eller hennes far veta det. Om nu de ungs tu förälskat sig i hvarandra, så kan jag inte annat än finna det ganska naturligt och oskyl digt. Om flickan får bror inte säga någo