Aftonbladet – 22 maj 1852, sida 2

vetenskapen; de, bringa den till folkets fattning; de låta det smaka den fredliga nyttan deraf och vänja det att deraf begagna sig. Utan kommunalinrättningar kan ett folk gifva sig en fri författning, men det har icke frihetens anda. Öfvergående lideiser, Ögonblickets intressen, omständigheternas slump kunna gifva det oberoendets yttre former; men despotismen, gömd i sambäöllskroppens inre, uppdyker förr eller sednare på ytan. Ostraftadt. kränker ingen — icke ens Boulogneräfventyraren — dessa nyhelgade krafter, fulla af framtid; och i stället för folkens centralisering, som varit en förgången tids statskonst, torde, för vära ögon öppnas det nya skådespelet af hittills slumrande kratters framträdande individualitet, hvilken, en gäng väckt, ej läter sig tillbakavisas. Nylifvade municipalanstalter skola bryta den egentligen staternas barndom och omyndighetsälder tillhörande centralisationen samt sprida lif och medborgerlighet till samhällets yttersta lemmar. Vi tro, att äfven i Frankrike Toequevilles anda på längd blir mäktigare än Louis Napoleons, trots den första revolutionens stora misstag och traditioner i detta afseende. Sanningen och friheten ha i sitt väsende nägot outplänligt. Ofta sofras de fram genom olyckor; men skicka äfven ur dessas dunkelhet genom tiderna en bimmelsk stråte som ej dör. Genom maktens fördelning och jemvigt hade Greklands fordna smästater nästan uti alla byar samma föremäl som uti stora stater. Hvarje litet land var en plantskola för utmärkte män; och det som nu är en till det yttre förenad, men i sitt inre söndrad makt, och länge varit en liten vrå af ett stort rike, var då ett fält hvarpå menniskoslägtet skördat sina förnämsta prydnader. Medborgaren har ingen fördel uti regeringsmaktens eller stora landsträckors förknippande till ett: han mäste tvärtom finna sin egen betydelse förminskad i samma mån som staten utvidgas eller centralisationen utsträcker sina klor; men ärelystna menniskor hemta under en sådan förstoring en ymnigare skörd för sig af makt, rikedom och myndighet. Det är sådana store män, som Cärey saknar i Förenta Staterna. Assyriers och Persers stora riken kunde förstöras i ett eller tvä fältslag, och allt var förloradt då hut vudstaden var intagen. Förenta Staterna kunna icke intagas. Då ett hufvud afhugges, uppväxa andra under tiden. Äfven Greklands fria städer stodo i inre styrka högt öfver de centraliserade stormakterna. Då den väldiga Persermakten vände sig emot dem, egde de hvarken trupper, fästningar eller skatter af betydenhet att ställa emot kolossen; men de allierade sig, den heliga alliansen var i deras bjertan, emedan alla ville samma sak — oberoendet. Lifvet var öfverallt, emedan det öfverallt fanns rädighet, klokhet och allmän anda. Hvar stad var ett hufvud, som styrde alla sina medlemmar för sitt försvar. Genom deras federation motstodos den store konungens härar, och Grekland bevarade för menskligheten det sköna arfvet af frihet, andliga framsteg och odling. Rom hade blodiga strider med det gamla Italiens federationer. Asien, Egypten och det öfriga Afrika föllo deremot lätt. Helt annat motstånd gjorde åter konfederationen hos Iberer, Galler och Germaner, genom hvilka sednare slutligen det stolta Rom föll. I Hugenottkrigen ser man de heroiska verkninguma af en konfedererad makt mot en centralmakt. en förra hade ingen hufvudstad, inga arsenaler, skatter eller armöer, men försvarade sig i sju krig emedan den lefde öfverallt. Då den slöt sig till Henrik IV, förlorade den sitt lif med segern. Konfederationsandans utslocknande var förderfligare aa ugo nederlag. Nederländska förbundets motständ mot Philip II är underbart. Men hvarje stad hade ej endast svurit tro ät unionen i Utrecht: den brann äfven af sin egen patriotism Förgäfves manade Elisabeth till fred då den oöfvervinnliga flottan nalkades; förgäfves öfvergaf dem Henrik IV i Vervins. De ville ej underkasta sig; de hade ej gifvit sin regering någon fullmakt att underhandla om deras frihet. De lombardiska städernas federation förödmjukade Barbarossa. Schwabiska ligan utrotade i Hög-Tyskland de röfverier kejsaren ej kunnat stäfja. Nordens riken förödmjukades af Hansan, Österrike af schweizarnes förbund. Ett sädant .schweizerförbund hade ätven Sverige kunnat blifva, om ej en Ingiald Illråda — i vär skolungdom inpluggas dogmen om de lyckliga följderna för landet — tidigt lagt grunden till vär centralisation, hvilken sedan ständsväsendet accepterade. Vi fingo vär Gessler i Jöns Eriksson, men förgäfves vär Tell i Engelbrekt. Men vi mäste lemna detta rikhaltiga ämne — hvilket vi här vidrört nästan endast till dess utsida — för att säga nägra ord särskildt om de förtjenstfulla böcker, som, skildrande ett par af vära förnämsta kommuner i deras temligen ofria utveckling, föranledt ofvanstäende betraktelser. N:o 1 öppnas med en inledning om stadens privilegier och allmänna förhällanden, hvarefter sjelfva urkunderna meddelas. Derefter kommer en afdelning på icke mindre än 120 sidor, hvari lemnas en fullständig redogörelse om förhandlingarne rörande Norrköpings belysande med gas — ett ämne som torde päkalla mängens uppmärksamhet under de pågående debatterna om detta ämne på andra orter. Slutligen förekomma en mängd statistiska upplysningar och räkenskaper frän de sednare ären. Boken är synnerligen rikhaltig rörande de sista tiderna. Motsatt är förhällandet i viss män med N:o 2, som öfver det urgamla Helsingborgs äldre öden lemnar den rikaste -belysning , då deremot Norrköpings ungdomstid blifvit i N:o 1 med lättaste hand berörd. Follins arbete är ett verk, som gömmer flera historiska skatter, och utgifvaren har äfven förhöjt dess värde ur sin rika fatabur, i synnerhet i hvad som rörer tiden efter 1798, der Follins penna stannat. Utg. har uppspanat en anteckning, som meddelar att Follins arbete redan 1808 var ämnadt att utgifvas ; men denna plan förföll sedan, ehuru den tilltänkte förläggaren gjort nägra smärre rättelser i texten. Ref., som händelsevis sett Follins handskrift, har i dessa rättelser igenkänt handen af de lärda mödors patriark C. G. Gjörvell, som nog insett arbetets stora värde och säkerligen ämnat utgifva det, men sannolikt derifrån hindrats af tillstötande sjukdom och död kort efter nämnde tid. Handskriften förvarades sednast hos öfverste von Geijer på Herrevadskloster, der professor Geijer 1825 med densamma gjorde en så angenäm bekantskap, att han vid afresan begärde få taga den med sig för att vid bättre tillfälle göra sig dermed än närmare förtrogen. Efter E. G. Geijers död äterkom handskriften till Follinska arfvingarne, hvilka allmänheten nu har att tacka för arbetets bekostande i tryck, liksom den outtröttlige utgifvaren för dess rikhaltiga fortsättning och illustrering med mängen sinnrik anmärkning, mången värderik uppgift. Häfdeforskaren, genealosen, statistikern ha här mycket af värde att inhemta. — RÄTTEGÅNGSoch POLISSAKER. Inför rådhusrättens afdelning för tullmäl förecom i onsdags följande mäl: