Aftonbladet – 22 maj 1852, sida 2

tystnad sväfvade oftast nordens uråldriga kämpaväålnader för hans siarblick och han diktade mången: herrlig sång i dess mörka skugga. . . Genom öfveransträngningar och umbäranden hade han redan i yngre åren ådragit sig en obotlig åkomma i lungorna, hvilken äfven bidrog att göra hans lynne retligt, men dock aldrig förmådde, mer än högst för några dagar, nedsätta hans arbetskraft. Ling egde en egen förmåga att sysselsätta alla omkring sig; det var oftast något nytt, något ovanligt göromål, som han ordnade åt sin dotter eller son, och som icke i det vanliga lifvet ansågs tillhöra deras ålder, kön eller lefnadsvilkor. Ling älskade naturen i allt, i den. enkla, okonstlade menniskan, så väl som i nordens friska herrliga dalar, berg och. milda leende lunder. Med hela själens hängifvenhet. njöt ban af hvarje skön naturscen. En vacker solnedgång med skiftande purpurskyar; en stormfull dag; då molnen i ständigt nya skepnader jagade öfver himlen; en högtidlig morgon då dagens drott steg ur österns rosenbädd och strödde sitt guld i millioner daggdroppär som dalrade i blomstrens sköte under foglarnes morgonhymn; eller då en stilla qväll månen gjöt sitt silfver och sitt vemod öfver den slumrande naturen, — allt njöt han med from innerlig hänryckning, beundrande den Oändliges verk. . Han gjorde sina barn från späda åren uppmärksamma på den skifande mångfalden i naturen; och nedlade i lerag veka hjertan :hängifvenhet och kärlek ill Den som skapat allt detta. Musik älskade han, och hade äfven i sin ungdom idkat den. Dock föredrog han framör all annan musik de enkla fölkmelodirna, som med deras vemodsfulla grundton arakterisera nordbons lynne, och voro en