Aftonbladet – 22 maj 1852, sida 2

ville han icke omfatta sydlänningens lättsinniga gudalära oaktadt dess retande skönhet; emedan den förvekligade sinnet och alstrade ombytlighet och lättsinne, der kraft, mod och bestämdhet borde herrska i förening med ömhet och mildhet. Man har tillagt Ling stor egenkärlek; den var dock icke så stor, som hans motståndare ville påbörda honom; den syntes större då han tvingades att ställa sig liksom i fäktareposition, för att försvara den sak, för hvilken han offrade sina ädlaste krafter. En gång yttrade han visserligen åt en excellens, som ville hafva gymnastik hemma hos sig och väl orkade att besöka institutet: Alla behöfva Lingen, men Lingen behöfver ingen. Detta bevisar endast, att han icke gjorde någon skilnad emellan höga, låga, fattiga eller rika; han såg blott menniskan, för henne ensam verkade han, icke för hennes titlar och egodelar, liksom han sjelf föraktade de förra och aldrig hade sinne att förvärfva de sednare. Han tillät icke sitt tjenstfolk eller sina underordnade lärare att kalla honom professor, ehuru ban var tillagd denna titel. Herr Ling) var den enda benämning han gillade; låg stolthet deri, var den förlåtlig; ty han hade sjelf förvärfvat och inristat detta namn på Skuldas tafla. Genom det yttre motstånd han rönte stegrades hans behof af kärlek inom det husliga lifvet; han älskade sin familj med en nästan afundsjuk känsla; tyckte sig aldrig nog älskad illbaka. Detta härrörde af den fruktan de hyste för honom genom hans despotiska lynne. Mild, uppmärksam och öm emot de sina vid minsta sjuklighet, fordrade han i deras friska lagar stöndig arbetsamhet; och sjelf var han outtrötttig., Få hafva väl som han egnat sigl it så mångsidig och rastlös verksamhet. Naten bringade honom föga hvila; ty i dess!l