Aftonbladet – 17 maj 1852, sida 2

lmän benämning på anspråkslösare attongulen. pre Snön synt tt motstycke på 1600-talet till de Strind2 o lundska motionerna mot borgarståndet. Vi anföra ur sista delen af Fryxells Berätlser, med utelemnande af noterna, följande otstycke till de bekanta Strindlundska moonerna vid sistl; riksdag. Man kan deraf land annat äfven inhemta, hvilka olyckliga slider vår ståndsrepresentation haft förlandet enom de tillfällen som deri erbjudit sig att Il förmån för allenastyrandet uppegga de serkilda stånden mot hvarandra: Borgarständet päräknades som biträde vid den statsvälfning, Karl den elfte ämnade genomföra. Dess 1edlemmar uppfyllde ock konungens väntan. Han ordo alltså vara tacksam, för do gjorda tjensterna, ch. tillika med hänsyn till de väntade vara försigtig, i att han icke spillde ständets välvilja. Han var erkligen bäda delarna. Likväl visar sig i hela hans ppförande en baständig strid emellan denna tackimhet och beräkning ä ena sidan, och å den andra ans reduktionskärlek, hans önskan att obehindradt tsträcka räfsten äfven till ifrågavarande stånd. Vi kol . betrakta, huru han svigtade fram och tillbaka vellan de olika känslorna. i Första uppträdet i detta skädespel inföll 1673, elry straxt, sedan Karl mottagit regeringen. Vi ha edan omtalat, huru vid nämnde tidpunkt borgerskaet jemte de öfriga ofrälseständen angrep adelns föriningar, gods och friheter, samt huru adeln vid sitt! örsvar ådagalade, att äfven borgerskapet sjelft inneade ganska stora förläningar af kronojord; — likasä tt städernas ärliga bevillning utgjorde blott 16,000, astän de at kronan medelst ätskilliga gäfror och frieter bekommit en ärlig inkomst af 34,000, allt d. m. Dessa märkliga uppgifter lemnades just i detamma, som Karl började med all stränghet utföra 655 års beslut om fjerdepartsräfsten. Nämnde hbelut innehöll också med klara ord, att samma efteräkning skulle sträckas äfven till den kronojord, stälerna bekommit. Men oaktadt ett så bestämdt rikslagsbeslut; — daktadt, de tydliga anvisningar, adelskriften lemnat; — oaktadt Karls mot ridderskapet risade reduktionsifver; — allt detta oaktadt, fick borverskapet behälla orörda nämnde sina åtnjutna, ofta vanska obilliga fördelar. Man vägade ej angripa och ippreta detta ständ, under det man beredde sig till unfallet mot den ändä mägtigare adeln. Andra uppträdet inträffade 1681, dä reduktionen rille indraga de kungsgärdar, som blifvit ät städerna sifna, men hvilket förslag konungen afböjde. Tredje uppträdet inträffade 1682. Vi minnas, huru yfrälsemännen vid detta riksmöte. sträckte reduktioen ända ned till de minsta, från kronan afyttrade yäfvogodsen; tvärtemot den förhoppning, som 1680 olef småadeln förespeglad. Riddarhuset; drifvet till förtviflan, vände sig tillbaka med likartade anspråk äfven mot borgerskapet. Städerna, ropade man, åtnjuta stora fördelar. Örebro t. em. har alldeles för mycket jord. Andra städer finnas, som fått fjorton hela hemman. sig tillslagna: Götheborg till och med ett helt härad. Allt, hvad städernas borgerskap innehar, tillhör egentligen kronan och kan och bör likasåväl som Ut anmat af henne återtagas. I Amsterdam, Btralsund och flerestädes har man borgmästare för tvåhan dra rdr, och man bör kunna få dem för lika godt köp här i Sverige. Men våra städer taga och behålla allt, hvad de få, och göra aldrig någon räkenskap derföre, på det ingen må se, huru stora fördelar de åtnjuta, 0. s. v. Adeln uppsatte ett betänkande i denna anda. Hofpartiet på riddarhuset stretade emot, och Konrad Gyllenstierna pästod att-betänkandet borde brännas; men det blef tvärtom -af riddarhusets flertal gilladt och afsändt. I detta adelns angrepp mot borgareständet instämde bönderna; likasom de vid samma riksdag instämt i borgareständets angrepp mot adeln: När nu denna adelns oeh böndernas gemensammå skrift inlemnades, blef: den af borgerskapet mottagen med en tystnad, som -ständet äfven sedermera märkvärdigt nog bibehöll, isynnerhet vid allt, som angick sjelfva hufvudsaken. Jag teg, sade talemannen Thegner, emedan jag tyckte attärendet rörde icke ständet, utan konungen sjelt och hans makt och myndighet att välja hvilka embetsmän han ville, och att till deras aflöning anslå hvilka medel han ville, och att ingen undersåte hade rättighet att blanda sig deri m. m: Det var ungefär. samma skäl, som adeln förut användt för att skydda sina gods och friheter mot ofrälsemännens anmärkningar. Riddarhuspartiet invände oeck,: att när det gällde de medel, de friheter och gäfvogods, som konungen gif vit åt sina embetsmän bland adeln, då hade likvisst ofrälsemännen och borgerskapet sjelft ansett sig berättigade till en sådan undersökning: Slutligen aflät borgareständet -sitt formliga svar. Det grundades isynnerhet på nyssnämnde sats, nemTigen, att undersåtare icke: hafva rättighet att öfverlägga om, huru konungen lönar sina embetsmän, och hvarifrån han tager medel dertill; Ståndet mente i öfrigt, att adeln och bönderna skulle genom dessa efterräkningar förqväfva allt nit -ochallt bemödande ati förkofra sin förmögenhet. Slutligen yttrades ock, at emedan beskyllningarna voro mycket svära, bad stånde att, innan riksdagen åtskildes, få inför Gud, konunger och hvarje redlig man ådagalägga sin oskuld. — Vic detta motstånd yttrade Lichtone:Ridderskapet och adeln, som i krigen tillsatt armar och -ben, ja ofte lifvet, har nu mäst i freden tillsätta äfven sina gods Sädant är beklagligt; men äfven dessa uppoffringa må vi underkasta oss för fäderneslandets skull Mel