Aftonbladet – 12 maj 1852, sida 2

Något, som är genomgående hos alla Bnenos-Åyres innevånare, är bärandet af Rosas färg, den blodröda. Herrarne visa sig aldrig, utan att kring hattbandet hafva en röd snodd, kring bröstet en i många fasoner varierande och af olika tyger bestående röd väst, och utanpå rocken i form af ordensband fladdrande röda silkesband, på hvilka är tryckt en devis: ,Viva la confederacion Argentina! Mueran1los salvages asquerosos Unitarios! Muera el 1oco traidor salvage Unitario Urquiza! (Lefve den argentinska republiken! Död åt de vilda, vämjeliga wunitarierna! Död åt den galna vämjeliga unitarien Urquiza!) en devis, som man dessutom finner såsom inledning på alla officiella dokumenter, såsom inskrift på alla offentliga ställen och skyltar, som från scenen af aktören utropas före spektaklets början, och som är alla federalisters, alla Rosas anhängares lösen! Jag skall snart återkomma till orsaken till detta förfärliga valspråk, som man finner fästadt lika säkert på dibarnet som på farfadern, på tiggaren i hans trasor som på den förnäma i all hans prakt; sjelfva fruntimren måste deltaga i denna okristliga dödsönskan, och smycka sig i håret, på bröstet eller kring halsen med något rödt. Ja! många äro de slafviskt sinnade bodägare, som irödt måla sina butiker, för att dermed visa sin fosterlandskärlek, d. v. s. sin undergifvenhet under tyrannen. Vår chef hade under sitt vistande i land medtagit en betjent i blått livrå. Som nu denna förg är erkefienden Urquizas, gjorde betjenten mycket uppseende, och blef ett par gånger tillfrågad: kommer han snart din slägtinge (Urquiza)? Huru är det med galningen, din frände?, Ja till och med en blå uniformsjacka, som af någon bars, betraktades ej utan förundran, och jag tror ej med blida ögon; dock utan att något vidare obehag deraf föranleddes.