Aftonbladet – 10 maj 1852, sida 2

löjten och Don Juan, i godt minne, uti hvilka exter det dessutom blifvit en vana att uppleta alla contra och förbise alla pro,. Mycket vore härom tt tillägga, men vi mäste nu vända oss till Macjeths, inneHSll, hvilket vi anse säsom en dubbel pligt lå dess upphofsman tillika är verldens ostridigt störte dramaturg. d ; Man pästär att den bild man vill teckna skall stå larare fram om man bredvid densamma ställer en less motsats: vi vilja försöka detta. Om Shakespeare uti sin Hemlets, denna utanj vifvel på en gång mesi djuprätnkta och mest subli na af alla det menskliga.snillets skäpelser, har skil lrat en ädel andes sträfvab efter: fullkomlig sjeltbestämning, oberoende af all yttre inverkan, efter at udrig handla annorlunda än i öfverensstämmelse ned det absolut rättas princip, eller med andra ord in ung man, som sträfvar att nä den högsta. morali ska skönhet och fullkomlighet, rden söm; tillfölje af in kontemplativa natur och sitt speculativa äskädingssätt af lifvet och tingen, fördjupar. sig i metaFysiska tankeserier, uppskjuter med hvarje afgörande handling och läter beslutets medfödt friska ansigtsiy af tankens: blekhet sjukligt öfvergjutass — om Shakespeare uti Hamlet framställt en odödlig bild af en sädan natur, säshar han i Macbeth gifvit öss en alldeles motsatt karakter, ty Macbeth ärså i godt iom ondt i ordets hela mening en handlingens man och ingalunda nägon moralisk cunctator. Blott en gäng, dröjer han och tvekaroch detär vid let första steget på brottets. 1bana. Sedan denna sednare en gäng är -beträdd, ryggar han aldrig tillbaka; förmätet vill han kasta spejande.bliekar ir i framtiden samt:griper oupphörligen med fräck och brottstig nand in i händelsernas kedjay eller rättare kedjar sjelf dessa vid hvarandra. Maebeth fär dock icke betraktas såsom en vanlig kallblodig bof; hans ängest och tvekan vid sitt första mord äro tydliga bevis på att lady Macbeths yttrande om sin gemäl att han är too full of the milk of human kindness, icke är nägon tom fras utan såsom allt hos Shakespeare fullt af kärna och betydelse. Macbeth var at naturen icke grym; han var verkligen rikt :begäfvad nred den menskliga godhetens mjölk; han stod högt i Duncans ynnest och var allmänt aktad för sitt mod och mänga goda egenskaper Hvad var det då som i en hast förvandlade den tappre, öppenhjertade och sanguisiske Macbeth till en svart förrädare mot sin Konung, den milde Duncan, till en kränkare af gästfribetens Heliga lagar och slutligen till en gissel för hela Skottland ? Hvad annat än denna samma passion, som, brinnande med en ren och klar läga, sprider omkring sig ljus och lif, mer fladdrande äter med det blåaktiga infernaliska skenet snart efterträdes af natt och död. Det var sträfvandet efter Gehennaglorian, det var ärelystnaden af det sednare slaget, som brände Macbeths inre redan som than af Glamis med längtan. efter Cawdor och såsom Cawdor med längtan efter Skottlands kungakrona och som, då äfven denna vanns, slutligen betalade sin blinde slaf med bittra samvetsqval och fullkomlig undergång. Man kan om den dramatiska handlingen i Macbeth, från och med mordet på Duncan, säga att den framvältrar lik Juggernauts vagn krossande och förderfvande allt som räkar i dess väg, med den skilnad likväl att, då oftren frivilligt störta sig ned för den indiska afguden, de i Macheth så snart de mnalkas den förfärlige, oberoende at sin egen vilja liksom af en oemotständlig kraft ryckas med i den rasande olyckshvirfveln för alt-slutligen förgås deri. Giuseppe Verdi tyckes riktigt hafva velat slå sig ner på Shakespeares, Schillers och Victor Hugos dramatiska skapelser. Om han dertill drifves af någon verklig inre kallelse eller af andra motiver vilja vi icke söka afgöra. Vi tro det i allmänhet vara en varisklig sak att till opera förvandla ett stort drama, hvilket redan i sig sjelft är ett helt och afslutadt konstverk och som ej behöfver låna nägon rehef frän andra hjelpmedel. Hvad som väl ovilkorligen dessutom fordras för att gå nägorlunda i land dermed, är att tonsättarens genius icke får vara af alltför olika ordning med dramaturgens. Om vi betrakta frågan ur denna synpunkt, hvilken vi åtminstone af full öfvertygelse anse vara den rätta, sä komma vi-till den slutsats, att Shakespeares verk mindre än någon annans icke blott ej behöfva utan icke ens, utan att dervid mer eller mindre : förlora, täla vid nägra främmande tillsatser af hvad konstart de vara mä. Om, specielt taget, Macbeth ieke är så fullkomligt olämplig att förvand las till opera som Hamlet, Kung Lear, m. fl. torde den dock vara längt mindre passande dertill än de af Rossini och Bellini musikaliskt behandlade Othello, och Romeo och Juliet (I Montecchi e Capuleti), hvari kärleken och svartsjukan äro. de ftörherrskande elementerna. Den Shakespeareska snillefacklan, som annars så herrligt för oss belyser menniskobjertats dunklaste irrgängar och doldaste kamrar, som läter oss i de finaste skiftningar der skäda de menskliga passionernas ebb cch flod — den facklan lyser blott svagt och liksom hotar att slockna i den verdiska atmosferen; de förr så klara gestalterna omgjutas af ett töcken och sjelfva det dramatiska lifvets pulsar slå icke här i den takt, Shakespeare föreskrifvit; de tyckas i ständigt sjunkande. Vill man äter vid bedömandet af musiken till denns opera abstrahera hvarje fordran på nägon djupare upp fattning af Shakespeare, på all lokalfårg och karakteristik, så företer Verdis Macbeth utan tvifvel lika mänga förtjenster som de öfriga moderna italienska operorna i allmänhet pläga göra, hvilka operor, som bekant är, hafva ett särdeles. starkt syskontycke at hvarandra. Vi vilja visst icke bestrida att i denna opera finnas mänga väl utarbetade och nägra äfven rätt vackra saker, isypnerhet under första akten, hvars final vunnit mycket förtjent bifall och hvarom vi fö tillfälle vidare yttra ett par ord, då vi längre ned komma, att tala om utförandet, men sjelfva den musikaliska grundläggningen bestär till större delen a! en hop störmande körer, Merändels ackompagnerade af bäde pukor, trummor och trianglar, samt ett par Bbravourpartier, ånlagdå som vanligt på det att deras resp. innehafvare mä, på bekostnad af öfriga medspelande, af den dramatiska situationens fordran, ja ofta nog af sjelfva kompositörens smak och skönhetssinne — få rätt präktigt briljera i halsbrytande fioriturer och ändlösa kadenser. En jemnförelse gom sjelfmant erbjuder sig är den emellan Cirarosas herrliga mästerverk, Matrimonio segreto,, som, himlen vete tillfölje af hvilkens ingifvelse, det för icke längesedan blef oss förunnadt att höra, och Verdis Macbeth. Jemnförelsen är på sitt sätt. interessant, men äfven nedsläende; den visar hvad den italienska musiken engäng var och hvad den nu är. Men, säger kanske nägon: hur kan man jemmföra Cimarosas lilla opera med Verdis stora, Macbeth? Vi medgifva gerna att ramarne äro af olika storlek, men våga derjemte fullt och fast tro att det icke är ramen utan teckningen och koloriten som bestämmer taflans värde. I allmänhet lyckad och ledig synes oss den af Talis Qualis gjorda försvenskningen af den italienska bearbetningen, hvari Shakespeares fem akter blifvit sammandragna till fyra. Vi vilja icke trötta med nägon granskning af allt som dervid: gätt förloradt eller som blifvit bortfuskadt vid styckets mise eh: scene; blott ett: par saker må nämnas. Den plötsliga förändringen i Macbeths karakter from fairto foul syntes hans samtida sä oförklarlig, att vidskepelsen ansäg den föranledd af öfvernaturliga orsaker. Shakespeare har, säsom han ensam förmådde det, i Hecate och de tre häxorna framställt denna folktro, men i stället för Shakespeares tretal får man här se tre legioner deraf: alla kommentarier äro-här vid lag öfverflödiga; förmodligen skedde förökningen för att erhälla ytterligare körer, men det skölet bjelper föga. För öfrigt presenterade det talrika herrskapet sig här som gamla skröpliga kärngar i raggiga slarfvor med påkar i händerna och masker! för ansigtet i stället för alt uppträda i en fantastisk B. VE FOIS PIE EE OR AE RICA ET ETEN FREE Ma cs Ts 3 RA mm AR RR —-— AN PR AA — f-— AV ÅR KR -Mm Mm Mm mm — Mm mm oh -—-— mm po OM OR LL KPA AA RT