Aftonbladet – 10 maj 1852, sida 2

som vid den första; och hvaremot vi redan andra afs tonen togo oss friheten. yttra en liten anmärkning ; det vill säga, denna vigliza scen gör alltjemt samma ä n od r mar: Ofatera, der bön, under Göthes tid, var dekoratör, gissör och allt i allom, den store skalden odödliggjort i ett större poem (Welch ein Getämmel fällt Thaliens Haus?), och hvari Göthe, hvars svaga sida just icke var att i otid berömma, kallar Mieding pDirector der Natur,. Hvad utförandet vidkommer, så ådagalade hr Della Santa mycken energi i titelrollen. Man skulle Jock kunna anmärka, att denna energi i allmänhet ligger mera i det yttre spelet än den kommer inifrån, hvarigenom hr D. S. är mindre den djupt tragiske och förfärlige Macbeth, än den blott och bart kraftfulle; han har dock här mänga utmärkta scener, och särdeles förträfflig föreföll han oss då Han straxt efter mordet på Duncan sjunger: Jag hörde kungens pager be Midt i sin sömn. O Herre! hvartill musiken är öfverraskande sann och i värt tycke den bäst lyckade i hela operan. Hr D.S. förtjenade väl det bifall som han här i rikt mått erhöll. M:1l Normani har utan tvifvel i lady Macbeth en af sina yppersta roller, fastän hon betydligen förmildrat denna nattsvarta karakter, som ätskilliga engelska kritiei funnit nästan för uteslutande grym, för att vara fullkomligt naturenlig. Om m:ll N. icke har det i. sitt föredrag, som ovilkorligen rycker oss med sig, eger hon dock, utom sin sällsynt djupa och klangfulla röst samt förmägan att göra den gällande, myeken säkerhet i både uppfattningen och utförandet af sina partier. Hon gaf här nya och tydliga prof derpä. M:l1 N:s attityder äro ofta plastiska och hennes gestikulation sann och smakfull. På ett synnerligen utmärkt sätt sjöng hon: Sä stigen -ur jorden, j mörka demoner, Som smygen kring kojan och smygen kring throner!a Skada blott att den i början sä mycket lofvande melodien härtill plötsligt dethroniseras af ett af det tragiska momentet särdeles opäkalladt dansant figure. Ett tillfälle bade varit att, medan vi egde m:ll, Normani och hr Della Santa qvar hos oss, få höra Rossinis Othello,, n.ed hr D. S. i titelrollen och m:ll N. som Desdemona. ; Den ädle Banquo hade i hr Walin fått en god representant; han utmärkte sig genom manlighet och värma i spelet sarot för en distinct artikulation i sängen, hvilket sednare just är hvad vi hittills mest saknat hos denne annars så förtjenstfulle sängare. Äfven fick hr Strandberg tillfälle att genom sitt varna och Aärdfria föredrag ytterligare höja effekten af Macduffs redan i sig sjelf rätt vackra aria i ijerde akten, hvarefter vid tvenne representationer hr 9. blifvit stormande framropad. Han sjunger äfven, i synnerhet slutet deraf: Tillgif du också mannen En gäng på domedag! med den innerlighet och hbjertliga värma, hvaraf vi hört ingen sängare så mäktig som hr S. Sedan, obegripligt nog, Duncan blifvit förvandlad till stum person, hvarigenom det varma intresse, den milde och vänsälle konungen hos Shakespeare väcker, här så be: tydligt mattas, och äfven Malcolm till föga mera, äterstå inga flera roller att tala om. Chörerna och orchesterpartierna hafva gätt väl, men om ett par af det sjungande kittelfolkets prestationer kan icke sägas alldeles detsamma. Om mördarechören i andra akten hafva nästan hvarje gång olika äsigter gjort sig hörbara i salongen. För vär del finna vi väl deri ett. bemödande att ästadkomma nägot på en gäng hemskt och pikant, hvilket bemödande likväl tyckes oss krönt med temligen klen framgäng. Balettmusiken funno vi deremot fin och lyckad. Äfven förtjenar m:ll Edbergh med beröm omnämnas för sin lif lighet och abandon i dansen. : Vid operans fjerde representation i fredags afton, då m:ll Normani inropades ett par gänger och hr Della Santa särdeles utmärkte sig i dödsscenen, var salongen väl besatt på de dyrare platserna, men de öfre raderna nästan tomma. —t