Aftonbladet – 6 maj 1852, sida 2

Utdrag ur bref ifrån en officer på korvetten Lbagerbjelke. (Slut fr. gärdagsbl.) Buenos Ayres d. 15 Febr. 1852. Vid Maximo -Terreros namn tillkännagaf Manuelita en lindrig rörelse med hufvudet, hennes stora själfulla ögon vattnades och temligen ifrigt frågade hon: vÄr Maximo Terrero frigifven? — Har ni sett honom sjelf?, — och då jag gaf jakande svar, samt att jag i dag talt med honom i hans eget hus, räckte hon mig handen, sägande: ;Välkommen, jag kan icke säga huru välkommen ni är! Tårarne smögo sig nu utföre hennes kinder, och med synbar förvåning upprepade hon: År Maximo Terrero verkligen fri!y — Hon började derpå tala om hvad som tilldragit sig de sista dagarne, om den oro och bedröfvelse, hvari hon varit, m. m. Jag sade henne oförstäldt, att efter min tanke var det bäst som hade skett, ehuru det naturligtvis skulle vara mycket smärtarde för henne, — att hon helt säkert skulle finna uppriktiga och deltagande vänner, ebvart hon kom, m. m., samt tillade: ren tröst kan jag med visshet gifva er, att alla i Buenos Ayres varande främlingar, och jag tror mig äfven kunna säga, alla edra landsmän, åtminstone så många jag har talat vid, hafva blott en opinion om er, Manuelita, att ni är en ädel, god och älskvärd qvinna, som alla älska, högakta, hjertligt sakna och beklaga. När Jag yttrade detta sista, fattade hon åter min hand, tårarne framträngde i hennes ögon, och hon såg på mig med ett uttryck af obeskriflig tacksamhet och välvilja. Jag kunde ej säga mer, ty jag började känna å big lump i halsen, som qväfde alla ord. Slutbgen förde hon näsduken med båda händerna för ögonen, rätade opp sig något och