Aftonbladet – 6 maj 1852, sida 2

en domestik att inbära ett glas vin för mig. Underdet hon skref, begagnade jag tillfället att i mitt minne inprägla hennes bild. Hon bör aldrig Kinna fö namn af att vara hvad mängden kallar utmärkt vacker, — syntes äfven: något ppasseradi, och. var nu mycket blek. Hvilken qvinna som helst kunde dock vara stolt af att äga hennes kolsvarta, yfviga hår, och framförallt hennes mörka, outsägligt själfulla ögon, ur hvilka framstrålade en besynnerlig, jag ville säga bottenlös, nästan inspirerad klarhet, som omisskänligen uppenbarade ovanliga själsförmögenheter. Ansigtet var något ovalt, med rundade, väl proportionerade former, öfver hvilka hvilade ett harmoniskt lugn, och gjorde ett godt, angenämt intryck, och hennes höga, smärta, fylliga figur tillkännagaf vid hvarje rörelse spanjorskans graciöså väsende. På sina hvita välbildade händer Hade hon icke någon ring, ej heller bar hon halsband, örhängen eller något annat slags prydnad, blott ett litet smalt rödt band fästadt som en rosett vid hårflätan.. Hon var klädd i hvit morgonklädning, och en tunn röd erepe-shawl öfver skuldrorna. Första brefvet hade hon just slutat, då hon blef tillsagd att hennes far önskade tala vid henne. Med några ursäkter lemnade hon hytten, då jag äfven gick utför att tala med några af fartygets officerare. De berättade, att något så imponerande hade de aldrig sett, som donna Manuelita, då hon den 4:de på morgonen, just vid dagbrytningen, uppträdde på fartygets däck. Hennes hår var i oordning, äfvensom hennes drägt; uttröttad af vaka och bekymmer, kunde hon knappast uppbära sin kropp, utan framskred med vacklande steg, och med en helsning blandad med förödmjukelse och tacksamhet passerade hon förbi de vid fallrepet samlade oflicerarne. Näågot mera graciöst och intagande trodde de