Aftonbladet – 5 maj 1852, sida 3

quintan. Den ene af dem var lika med mig klädd i uniformsrock utan epauletter och utan värja, och den andre var klädd i hvit linnetröja, öfver hvilken han hade kastat på sig en gulbrun poncho, en slags kappa, som infödingarne nyttja, hvilken man kränger öfver hufvudet, samt stråhatt, och såg ut mera som en röfvare, än något annat På äkta skoj spände vi af i galopp: och .framkommo. drypande af svett och utöfver all beskrifning dammiga. Vi lemnade hästarne. till en soldat och ingingo på inre gården, der vi mötte en af Urquizas adjutanter, Alveaz, som någon tid förut, efterspanad af Rosasg,erhållit beskydd på den amerikanske fregatten. Han igenkände genast sina amerikanska vänner och ville nödvändigt presentera 0ss för sin general; Veryvell, och vi gingo in med ridspön i hand och dammiga opp öfver hufvudet. Vi blefvo införda i ett elegant rum, uppfyldt af uppvaktande damer och herrar, och genast presenterade för Urquiza. Han emottog oss vänligt. tog oss i hand och bad oss sitta ned, hvilket vi med zöje efterföljde för att få betrakta alla dessa kommande och gående damer och kavaljerer. Urquiza var klädd i en enkel, men smakfull generalsuniform, syntes vara en man af 50 år, med något sträfva, vilda blickar, svart hår, solbränd, fyllig och groflemmad, med händer hårda som en dalkarls, och framställde i det hela ett redbart öppet väsende:; Han tilltalade oss allt emellanåt och yttrade äfven några engelska ord. Då vi tillfredsställt vår nyfikenhet, togo vi afsked, då han med spansk artighet till hvar och en af oss yttrade, att han alltid skulle vara glad att se oss. I staden fortfor alltjemnt att vara lugnt, alla bodar voro öppna och handeln fortgick som vanligt. Om aftnarne tågade folkhopar med musik och fanor, ropande: pViva