Aftonbladet – 5 maj 1852, sida 3

en händelse råkat på detta ställe, samt der qvarstadnat. Man kan lätt föreställa sig vår stora missräkning, och som den torra ärstiden var i skyndsamt annalkande, beslöto vi att ätervända. : Meh :under tiden häde vi hört mycket om en stor nation, boende ät norden, och som idkade åkerbruk, förstod att arbeta jern o. 8. v. Vär nyfikenhet var väekt oeh efter nägon öfverläggning beslöto vi att ställa vår kosa dit, men höllo på att änyo blifva gäckade i vära förhoppdingar, emedan vår största och bästa packvagn gick i stycken, innan vi hunnit halfvägs och Damaras ej ville lemna oss hägra vägvisare. Lyckligtvis inträffade i detsamma en liten karavsn frän Ovampo, och anföraren för densamma lofvade att taga oss med sig så snart som man hunnit att göra sig af med sina varor, hvilka bestodo af jernoch kopparprydnader, och hvilka de ärligen utbyta till Damaras mot boskap. Så snart de voro färdiga, stadnade hälften af värt sällskap hos den söndriga vagnen för att sätta densamma i ständ, oeh vi andra, fortsatte resan: till nämnda land på oxar, hvilka djur här begagnas både till ridning och att klöfja med. Efter ungefär fjorton dagar hunno vi fram, och om vi vid förra tillfället hade blifvit högligen bedragnr, så fingo vi nu rik ersättning derför, ty både folk och land voro särdeles förtjenta af uppmärksamhet. Folket kallar sig sjelfva Ovampo, under hvilket namn Damaras förstä flera åkerbrukande folkslag oorrut, och styras af en mäktig -höfding, som vidmakthäller en förträfflig ordning i sitt land. De hafva många nationala dygder, äro lifliga, öppna, ärliga och utmärkt gästfria. Med undantag af att de äro ett glädtigt folk äga Damaras ingen af dessa goda egenskaper. Männerna äro resliga, starkt bygda och välvexta; qvinnorna små och undersätsiga. Intetdera könet brukar mycket kläder, men i det stället en stor mängd perlor, hvilken prydnad de företrädesvis älska. De äro utomordentligen flitige. De så korn af två slag och bönor, odla tobak, kalabasser och pumpor, samt arbeta äfven något litet i jern och koppar; men sina förnämsta bytesvaror förskafta de sig frän närboende svarta stammar och frän portugiserna, med hvilka de äro väl bekanta, emedan de icke bo mera än 5 eller 6 dagsresor frän deras gränsor. De sälja elfenben till portugiserna. Landet är troligen icke vidsträckt, men väl odladt, och hvarje familj lefver på sin lilla gärd. Inga tiggare synas bland dem, och för sjuka och blinda drages god försorg. Åtskilliga slags fruktträd vexa vilda och deribland en ganska vacker palmart, snarlik dadelpalm, hvilken ni troligen sett, och med en frukt som smakar alldeles likt pepparkaka. Vi stadnade mer än 14 dagar i landet och lemnade det med ett särdeles gynsamt intryck. Inom få dagar företaga vi en kort utflygt till Namaquas landet, hvilket gränsar till Damaras,, men erna ätervända till Cap på ett fartyg, tillhörigt missionärerna, hvilket hitväntas i December eller sednast i Januari. Jag skall dä skrifva utförligare och sända nägra teckningar, sädane de äro. Landet — jag talar nu om Namaquasoch Damaraslandet — är ännu i ett laglöst tillständ, men likväl vida bättre än det var när vi först kommo hit. Jonker-Afrikanern, troligen den mäktigaste man härstädes, har väl vidmakthällit freden under vär. bortovaro. Han har stort inflytande säväl bland sitt eget land som:bland Damaras, och om han använder det med klokhet, kån mycket godt blifva uträttadt. Om en gäng fullkomlig fred här kunde ästadkommas, skulle detta land utan tvifvel blifva en stor afnämare af engelska varor. Folket talar om en krigisk nation, som bor österut och kallas Ovationa, med hvilken de fordom. legat i delo. De nyttja stora sköldar och förgiftade kastspjut, och äro synnerligen fruktade för sin grymhet. Det är icke omöjligt att vi under denna utflygt få se eller höra något mera af dem. Här är föga villebräd och vi ha följaktligen gjort en klen jagt. Dertill mistade hr Gaiton bäda sina hästar genom lejonen, och de muläsnor han förde med sig ha icke varit till någo.a nytta. I det sednare brefvet, dateradt den 2 Febrs 1852, säger hr Anderson bland annat: Jag hade i början tänkt att ätervända med hr Galton till Europa; men dels hade hvad jag hittills sett af det som hör till Afrikas naturalhistoria icke motsvarat min förväntan, dels var min lust för upptäcktsresor ännu icke tillfredsställd. . Jag önskade derföre att på egen hand fortsätta mina forskningar, om jag endast kunde förskaffa mig nödiga medel. Jag tramställde till hr Galton min önskan och på samma gäng att mina vilkor icke tilläto mig att få den uppfylld. Han hade då godheten att lemna mig bytesvaror till ett värde af 100 pund. Men icke nog härmed. Han gaf mig instrumenter att begagna vid mina undersökningar. Härigenom blir jag iständsatt att uppgöra ordentliga kartor öfver det land jag uppsäcker, och hoppas sälunda, om jag lyckas i mina planer, att kunna vara nyttig icke allenast för mig sjelf, utan äfven för navarforskningen och vetenskaperna i allmänhet. Hr.Galton, chef försexpeditionen, har nyigen återkommit till England från Afrika, Avarest han lemnat hr Anderson vid förträffig helsa och just i begrepp att företaga en ry upptäcktsresa på egen hand. I ett bref ill en vän af hr Anderson slutar hr Galton ned dessa ord: pJag stär i största skuld till br Anderson för det mttröttliga och väsendtliga biträde han lemnat mig under hela min expedition. DÄTTENÄWAR amch DATTECCANER